Mellan hopp och förtvivlan

Dhaka, denna galna stad. I detta galna land Bangladesh - ett av världens fattigaste, mest korrupta och mest utsatta för klimatförändringar som lett till alltfler orkaner och översvämningar i ett mycket låglänt land.

Här har Henrik och hans familj bott i flera år. Senast besökte vi Dhaka julen 2004. Nu känner jag knappt igen mig så här åtta år senare. Mycket förändras - förutom standardfrågan "What is your country?" som folk på gatan älskar att fråga.

Och stirrandet. Det måste vara en bengalisk specialitet.

Är här för att träffa och lära känna partners och se de projekt som EFK stödjer.
Och visst finns det hopp här.



Taslima, 26 år gammal och änka sedan 19 års ålder, är en av de kvinnor jag möter som
tack vare ett mikrokreditlån startat en sy-business som försörjer henne och hennes sjuåreige son.



Denna kvinna har köpt en riksha som hennes man kör, tack vare ett
mikrokreditlån. Till höger om henne i röd sari syns en stolt ordförande för
den lokala mikrokreditföreningen. Hon håller i den stora boken med information
om allas lån och återbetalningar.

EFK stödjer World Concern Bangladeshs arbete med mikrokrediter som ett sätt för kvinnor att ta sig ur fattigdomen.  

Låntagarna är till 99 procent kvinnor - därför att kvinnor har visat sig vara de bästa och mest framgångsrika låntagarna och de som betalar tillbaka sina lån. De lånar till en ko, eller till en affär, eller till symaskin.






Men det finns också förtvivlan. Fattigdomen är ju så brutal och absolut här. På väg hem från restaurangen passerar vi en sovande 6-7 årig flicka. I mycket smutsiga trosor och t-shirt  ligger hon och sover rakt på trottoaren utan ens en tidning att ligga på, alldeles intill den åttafiliga och mycket trafikerade gatan. Det är som om hon precis orkat ta sig över gatan och bara lagt sig ner så fort hon kommit över. Vi bara går förbi.

Det är bara ett barn i den stora stora fattiga mängden. Jag vill bara gråta.
Tänker att den dagen jag går förbi ett sådant barn utan att beröras behöver jag byta jobb.

 

 

/Helen

Dolphin Bay

... fast vi såg inte så många delfiner. Däremot typisk thailandsvy.

Fast om jag bara vinklar ner kameran något så -

När vinden ligger på blåser det in massor av skit och skräp från havet.

Allt har sakta men säkert rullat med vågorna in mot stranden.
 Det är som om havet är en enda stor soptipp. Det är också en bild av hav och stränder i Thailand.

Men en fin vecka har vi haft. Imorgon packar jag om för att på måndag resa till Bangladesh och Kambodja. Så då får ni skypa extra mycket med Henrik de närmsta två veckorna.

/Helen

Äntligen ledigt

Ja hej familjen, Helen heter jag! Så känns det idag efter att i sju veckor arbetat intensivt med en verksamhetsplan och budget som omfattar 50 projekt, varav 7 Sida-finansierade, med 33 partners i tolv länder och med ett tjugotal personal. Men idag är den inlämnad.

Nästa vecka är det höstlov här och imorgon bitti flyger vi till Hua Hin och Dolphin Bay för en veckas ledighet. Huvaligen va skönt det ska bli.

/Helen

Ingrid har packat och tömt hela sin garderob (som ryms i denna låda) i resväskan.

 

Bröllop

Tiden sedan sist har varit hektisk. Det blir mycket jobb just nu i budgettider och annat. By the way så är katterna hos veretinären igen, influensan vill inte ge sig.

Men i dag har jag varit på ett Karen-bröllop några timmars bilresa från Chiang Mai. En av de som jobbar på skolhemmet jag hjälper till på, gifte sig. Faktiskt är det så att de båda jobbat där. De träffades där och sedan blev det som det blev.

Bröllopet var uppe i hans by, Huey Nam Yen, kalla vattnets by, som ligger upp mot gränsen till Burma. Vägen dit var oerhört vacker, och byn ligger på en slutning ner mot floden.

Vi var ca 300 gäster som serverades ris, fläskkött, vattenbuffel, fyllda gurkor, och diverse röror. Inte illa att fixa alla denna mat under ganska så enkla omständigheter.













När man promenerar runt i en by som denna ser man ganska klart hur det ekonomiska läger är för varje familj, En del hus är väldigt enkla medan andra ser riktigt bra ut, men hur det än ser ut så finns det en parabol och tv.

Bruden är kristen och brudgummen är katolik därför blev vigseln i folketshus i byn. Lite annorlunda mot hur vi gör. Salen utan väggar var väl fyld med hälften av gästerna, den andra halvan stod runt omkring och småpratade så det fanns ett konstant sorl under hela akten. En ganska avslappnad stämmning. Inte så strikt som vi ofta har det. Men gifta blev de och vackert var det.

Sedan förundras man ständigt av trafiken. Såg en ny olycka på vä till bröllopet. En äldre dam hade blivit påkörd av en mindre lastbil. Motorcyckeln låg under bilen och kvinnan låg 20 m bakom, livlös och med en fot som nog inte går att få ordning på, om hon skulle överleva. Massor med folk samlades runt. Det blir väldigt konstigt att köra förbi och fortsätta som om inget hänt. Var hon död, eller medvetslös. Chaufören gick fram och tillbaka på gatan i chock, och visste inte vad han skulle göra.

Jag är glad och tacksam varje kväll att allt gått bra även denna dag.

//Henrik

Motorcykelolyckor

Man glömmer lätt bort hur vanligt det är med motorcyckelolyckor här. Det pågår någon slags statlig kampanj för att använda hjälm men någon måste ju föregå med gott exempel då - och det är knappast poliserna.

I slutet av månaden brukar de göra en insats och plocka folk som åker utan hjälm. Men det gör ju ingen större skillnad, folk betalar en bot, promenerar en bit med motorcykelk och sen på´t igen.

Häromkvällen såg vi ännu en olycka. I korsningen en bit från kontoret låg en ung kvinna, utan hjälm. Ena armen och benen var skadade och låg i konstigt läge. Bilarna körde förbi alldeles intill.
Femtio meter bort låg hennes motorcykel och fullt av glassplitter. Ambulansen har precis kommit fram men hur den ska ha en chans att komma iväg till sjukhus mitt i kvällsrusning - svårt.

Det är då man bara tycker det är uberkonstigt och dumt när man ser en västerländsk fyrbarnsfamilj, alla fyra under fem år och den yngsta max en månad dinglandes på magen på mamman, på cykel, alla utan hjälm och barnen på pakethållaren eller löst sittande bak i barnstolen, cyklandes mitt i gatan. Inte till vänster om eller till höger, utan mitt i.

Jag är svensk och lite säkerhetsnojjig, men det är nog det absolut dummaste jag sett hittills i trafiken här.

Kitty och Sixten

Så heter dom, våra nya husdjur.
Kitty, "för då kan man säga Hello Kitty" och Sixten -  gissar att det på något sätt är till familjen Liss ära.

 Hur blev det så här undrar säkert kusinerna i Sorunda? Vet inte riktigt. Om vi får katter blev så sakta
när vi får katter. Och när precis alla andra har husdjur så .... ja.
Det är allt lite hemtrevligt.










De andra mer ovälkomna husdjuren som vi haft här det sista hoppas vi nu vara bortjagade. Av hela den processen har jag lärt mig att man måste läsa på innehållsförteckningen (som är helt på thai men ett enda ord brukar vara på engelska och det är själva kemikalien) på det man köper på apoteket så man inte går och köper lusmedel med innehåll förbjudet i väldigt många andra länder. Skälet till förbudet är troligtvis att det är baserat på cancerframkallande insektsmedel som kan ge kraftig allergisk reaktion. Men sånt måste man ta reda på själv och inte lita på att apoteket har koll.






      Avokadosäsong! Stora som klot.

   

/Helen