Phrao och kungasången

Sätter mig  i soffan och ser plötsligt att det kryper ju på soffkuddarna. Små svarta saker. Men det kryper i mitt hår också, inte samma saker som i soffan dock. Uppenbarligen är vi noviser på det här med löss för de är tillbaka, mer än nånsin´på minst tre familjemedlemmar. Förmodligen har de aldrig lämnat. Huva!

Phrao hostel är ett skolhem för barn främst från folkgruppen Lahu som bor där för att det är för långt till skolan från deras hemby.

Phrao ligger knappt två timmar norr om Chiang Mai och jag besökte det i måndags. Saronfolk känner kanske igen det namnet eftersom det tidigare samlades in pengar till skolhemmet därifrån.

Vi besökte det 2009 tillsammans med familjen Baric. Nu har man flyttat till nya lokaler. Omkring 60 barn bor här. De är från 6-7 års ålder och uppåt. De bor här den mesta tiden men reser hem på skolloven. Både barn och föräldrar betalar ett högt känslomässigt pris för att barnen ska få skolgång - och barnen tvingas ta stort  ansvar för sig själva tidigt.

Flickornas sovsal. Saknas gör fortfarande fläktar och myggnät till fönstren.

Minimum Standards är något EFK arbetar med att söka införa på alla skolhem vi stödjer runt om i Asien. Det handlar om att sätta en miniminivå för hur skolhemmen bedrivs. Tex - alla barn bör ha en madrass att sova på. De bör få någotsånär varierad kost. Väldigt basala saker. På Phrao skolhemmet är standarden enkel men okej. Samtidigt är det en stor utmaning för de eldsjälar som driver dessa skolhem. Det är svårt att få bra personal som är villiga att bo och leva här bland barnen - att göra det till en livsstil. För inte så särskild bra lön. Inte just detta skolhem men andra upplever stor omsättningen på personalen. Inte minst för barnen blir det en stor påfrestning.

---------------
Veckans konstigaste händelse inträffade igår kväll.
När kungasången spelas i högtalarna på barnens skola står alla stilla med armarna längs med kroppen. Även förskolebarnen lär sig detta, att de stannar upp i sin aktivitet och är stilla tills sången är slut. Det är inget konstigt, man gör det överallt; i affären, på marknaden, tågstationen osv. Enda stunden som Noel och Ingrid satt stilla igår kväll när vi åt kvällsmat på ett hak var när tv:n sände kungasången. Då sträckte de automatiskt på sig och satt stilla med raka armar, helt tysta. Creepy!

/Helen

Höst

Jamän, visst kan vi framkalla lite höstkänslor här med. Regn, regn, regn. Vid den här tiden förra året var delar av Chiang Mai översvämmat. Folk säger att det inte blir likadant i år, hoppas det stämmer. Vårt hus har tio par glasdörrar i hela huset, så det är liksom inte gjort för att vara översvämningssäkert. Å andra sidan säger grannar att det svämmande över på alla gator utom just denna här i området. Ja ja, vi får väl se.

Denna vecka började med lössjakt.

Ingrid ville också ha samma frisyr som storebror men har släppt den tanken - förmodligen fram tills nästa gång rakmaskinen åker fram. Då får vi väl göra slag i saken. Hon gjorde helt om i detta genusinlägg och satsade istället på kulturellt korrekta skor.

Observera pärlor i klackarna som låter när man går



 

Alla ni som haft löss i familjen vet att man blir väldigt nojjig så fort någon börjar klia i håret... Luskam finns inte att få tag på här så det är eftersänt från Sverige. Inför nästa gång.

Ny vecka imorgon!

/Helen

Ps.



 

Utflykt till Hot Springs Sankampaeng. Henrik kollar in de kokta äggen.

 

Dimman från källorna kan ligga tät nu och då. Att lära sig ett nytt språk kan också vara som att hitt igenom dimma ibland. Någon kanske undrar hur det går med thaien. Tja, ibland rätt bra och ibland ....
Jag skulle påtala att min lasagne var kall när vi var ute och lunchade, och sa vad jag trodde var rätt. Servitrisen tittade länge på mig och till slut log hon med hela ansiktet och sa att du måste använda ordet "yenn". Då fattade jag att jag hade talat om för henne att lasagnen fryser....
Dimmigt /Henrik


Bara man kommer någon km utanför stan är det grönt, bergigt och vackert. Här på vägen till San Kampaeng.

Fyra år idag!

 - Det kom MASSOR med folk på mitt kalas idag, rapporterade Ingrid till faster.
- Hon har VERKLIGEN haft en trevlig födelsedag, rapporterade Noel till moster.

Intensiv dag som en födelsedag ska vara. "Happy Birthday to you" nynnade Ingrid om och om innan hon till slut somnade.


Kompisen Maj lånar Ingrids nya cykel mellan två skurar. Ingrid övervakar.






Födelsedagsmiddag med stans största pizza.

Redan fyra år!

/Helen

Feminist javisst

Det händer att jag tänker på vad min arbetsgivare tänkte på när de tillsatta två yngre (yngre, det är ju förstås alltid en definitionsfråga) kvinnor som chef för en organisation i Asien. Friskt vågat helt klart.

Det slog mig idag igen när jag var på intervju för en styrelseplats som jag, förmodligen, kommer att inneha från och med nästa år. Herrar verkar vara konceptet i denna styrelse. I den här uppsättningen av om jag minns rätt cirka tjugo styrelseledamöter kommer det vara bara två kvinnor framöver, jag och en till. Det är en styrelse med folk från hela världen, flera västerlänningar. Här har den omvända kvoteringen slagit till fullt ut.

I de här lägena ställs man inför valet att antingen tänka, nej jag behöver inte bevisa något. Eller, jo, det är ju bara så att som yngre kvinna behöver jag alltid vara lite bättre för att deras fördomar inte ska bekräftas. Men det är väldigt tröttsamt att behöva bevisa sig jämt och ständigt. Så jag kommer nog att välja taktik 1. Tror min arbetsgivare att jag kvalificerar för uppgiften så bör det räcka.

För drygt tio år sedan besökte jag ett politiskt parti i Tanzania tillsammans med min dåvarande kollega David. Trots Davids idoga försök att presentera mig som hans jämställda kollega blev jag kallad hans sekreterare och Ms David. När vi skulle äta fick jag höra att de nu gjorde ett undantag för mig när jag satte mig bland de viktiga männen. Kvinnornas plats var ju ute i köket. Ms David blev ett stående skämt för oss, svårt att bli arg - mest frustrerad. Och en nyttig insikt i hur många kvinnor har det. Man får välja sina strider och det här var ingen strid att kämpa om, för mig var det ett tillfälligt besök. Men lång tid senare upplever jag fortfarande att hade jag varit man, men lika gammal som jag är nu, hade min ålder aldrig varit en issue.

Sen kan man undra när 70-talist generationen äntligen ska få bli äldre? Hur länge är vi unga egentligen??

/Helen