Det händer att jag tänker på vad min arbetsgivare tänkte på när de tillsatta två yngre (yngre, det är ju förstås alltid en definitionsfråga) kvinnor som chef för en organisation i Asien. Friskt vågat helt klart.
Det slog mig idag igen när jag var på intervju för en styrelseplats som jag, förmodligen, kommer att inneha från och med nästa år. Herrar verkar vara konceptet i denna styrelse. I den här uppsättningen av om jag minns rätt cirka tjugo styrelseledamöter kommer det vara bara två kvinnor framöver, jag och en till. Det är en styrelse med folk från hela världen, flera västerlänningar. Här har den omvända kvoteringen slagit till fullt ut.
I de här lägena ställs man inför valet att antingen tänka, nej jag behöver inte bevisa något. Eller, jo, det är ju bara så att som yngre kvinna behöver jag alltid vara lite bättre för att deras fördomar inte ska bekräftas. Men det är väldigt tröttsamt att behöva bevisa sig jämt och ständigt. Så jag kommer nog att välja taktik 1. Tror min arbetsgivare att jag kvalificerar för uppgiften så bör det räcka.
För drygt tio år sedan besökte jag ett politiskt parti i Tanzania tillsammans med min dåvarande kollega David. Trots Davids idoga försök att presentera mig som hans jämställda kollega blev jag kallad hans sekreterare och Ms David. När vi skulle äta fick jag höra att de nu gjorde ett undantag för mig när jag satte mig bland de viktiga männen. Kvinnornas plats var ju ute i köket. Ms David blev ett stående skämt för oss, svårt att bli arg - mest frustrerad. Och en nyttig insikt i hur många kvinnor har det. Man får välja sina strider och det här var ingen strid att kämpa om, för mig var det ett tillfälligt besök. Men lång tid senare upplever jag fortfarande att hade jag varit man, men lika gammal som jag är nu, hade min ålder aldrig varit en issue.
Sen kan man undra när 70-talist generationen äntligen ska få bli äldre? Hur länge är vi unga egentligen??
/Helen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar