Loi Kratong!

 



Kratong-tillverkning tillsammans med föräldrar på Pre-school



                                                  

                                                            Ingrid och hennes kompis Libby tittar på alla lampor som flyger upp i himlen.

                                 

Henrik släpper iväg en lampa

 



 

                                  

                               Ping River 

 



Saknad

Imorse vinkade vi hejdå till Lene som reste vidare till Vietnam. Lene, som varit i Sri Lanka, kom släpandes på en blytung resväska. Den visade sig bland annat innehålla julmust och glögg. Det är kärlek det!

  Saknad efter vänner och Sverige är inget man egentligen pratar om här, svenskar emellan. Kanske för att en del helt enkelt inte saknar för att man är inte lagd sån, eller för att man inte bott i Sverige på många år, kanske för att det är för jobbigt att prata om.   Jag slutade längta sådär intensivt efter Sverige i oktober. Men saknaden efter ens närmaste vänner, de man haft länge och förhoppningsvis har hela livet, den kommer nog finnas hela tiden.                                                                        Vi får andra vänner här, men människor är ju inte ersättliga (vad heter det??) hursomhelst. Jag är tacksam för alla er fina vänner därhemma. Ni är saknade.

Redo att ge danskarna en match!

 /Helen

I Tak

Drygt tre timmar söder om Chiang Mai ligger Tak, på vägen till Bangkok. Här hälsade vi på Kerstin och Malcolm Gray och deras dotter Amy.

Malcolm lärde vi känna i Chiang Mai för hundra år sen ungefär, roligt att återuppta kontakten igen.

Amys homeschoollärare Rhina är med på bild, t höger. Rina är allergisk mot ris!

Hemma igen

...  efter Bangladesh-Kambodja resan. En vecka i Kambodja med möten möten möten.

På flygplatsen slås jag av hur överväldigande stor del av litteraturen om landet som handlar om Pol Pot-regimens folkmord. Det är fortfarande så nyss och har lämnat djupa ärr efter sig hos en hel befolkning. Men jag tänker att den unga, kambodjanska generationen -  fyrtio procent är under arton år - förmodligen vill att landet en dag ska bli känt för något mer, något annat som också kan vara positivt.

Samma sak på thailändska flygplatser och litteratur om Thailand: två huvudsakliga ämnena är prostitution och, genren: Prison in Hell - böcker. Det vill säga utlänningars upplevelser i thailändska fängelser.

Men hemma igen. Två veckor är mycket tid i en fyraårings språkutveckling.
"Mommy, I tell you I want fish many times but you don´t give me!"
Oops - när hände detta?


/Helen

Ps. Esbjörn - igår på flyget satt jag brevid Payap Shinawatra. Listar du ut vem det är eller...

Mellan hopp och förtvivlan

Dhaka, denna galna stad. I detta galna land Bangladesh - ett av världens fattigaste, mest korrupta och mest utsatta för klimatförändringar som lett till alltfler orkaner och översvämningar i ett mycket låglänt land.

Här har Henrik och hans familj bott i flera år. Senast besökte vi Dhaka julen 2004. Nu känner jag knappt igen mig så här åtta år senare. Mycket förändras - förutom standardfrågan "What is your country?" som folk på gatan älskar att fråga.

Och stirrandet. Det måste vara en bengalisk specialitet.

Är här för att träffa och lära känna partners och se de projekt som EFK stödjer.
Och visst finns det hopp här.



Taslima, 26 år gammal och änka sedan 19 års ålder, är en av de kvinnor jag möter som
tack vare ett mikrokreditlån startat en sy-business som försörjer henne och hennes sjuåreige son.



Denna kvinna har köpt en riksha som hennes man kör, tack vare ett
mikrokreditlån. Till höger om henne i röd sari syns en stolt ordförande för
den lokala mikrokreditföreningen. Hon håller i den stora boken med information
om allas lån och återbetalningar.

EFK stödjer World Concern Bangladeshs arbete med mikrokrediter som ett sätt för kvinnor att ta sig ur fattigdomen.  

Låntagarna är till 99 procent kvinnor - därför att kvinnor har visat sig vara de bästa och mest framgångsrika låntagarna och de som betalar tillbaka sina lån. De lånar till en ko, eller till en affär, eller till symaskin.






Men det finns också förtvivlan. Fattigdomen är ju så brutal och absolut här. På väg hem från restaurangen passerar vi en sovande 6-7 årig flicka. I mycket smutsiga trosor och t-shirt  ligger hon och sover rakt på trottoaren utan ens en tidning att ligga på, alldeles intill den åttafiliga och mycket trafikerade gatan. Det är som om hon precis orkat ta sig över gatan och bara lagt sig ner så fort hon kommit över. Vi bara går förbi.

Det är bara ett barn i den stora stora fattiga mängden. Jag vill bara gråta.
Tänker att den dagen jag går förbi ett sådant barn utan att beröras behöver jag byta jobb.

 

 

/Helen

Dolphin Bay

... fast vi såg inte så många delfiner. Däremot typisk thailandsvy.

Fast om jag bara vinklar ner kameran något så -

När vinden ligger på blåser det in massor av skit och skräp från havet.

Allt har sakta men säkert rullat med vågorna in mot stranden.
 Det är som om havet är en enda stor soptipp. Det är också en bild av hav och stränder i Thailand.

Men en fin vecka har vi haft. Imorgon packar jag om för att på måndag resa till Bangladesh och Kambodja. Så då får ni skypa extra mycket med Henrik de närmsta två veckorna.

/Helen

Äntligen ledigt

Ja hej familjen, Helen heter jag! Så känns det idag efter att i sju veckor arbetat intensivt med en verksamhetsplan och budget som omfattar 50 projekt, varav 7 Sida-finansierade, med 33 partners i tolv länder och med ett tjugotal personal. Men idag är den inlämnad.

Nästa vecka är det höstlov här och imorgon bitti flyger vi till Hua Hin och Dolphin Bay för en veckas ledighet. Huvaligen va skönt det ska bli.

/Helen

Ingrid har packat och tömt hela sin garderob (som ryms i denna låda) i resväskan.