Liten årskrönika

Ett år i Thailand har snart gått till ända. Blev det som vi tänkt oss?

Bäst

Henrik: Att se barnen anpassa sig så bra till det nya och lära sig engelska, och att jag fått mer arbetsuppgifter.

Noel: Julafton och min födelsedag!

Helen: Resan till Bangladesh, att kunna gå i flipflop året runt, att det fungerar så bra för barnen i skolan.

Ingrid: Va hemma med mamma och pappa! (vi har jullov just nu).

Kulturanpassning 

Tre lager av kulturanpassning har det varit under året; först den thailändska kulturen – en anpassning som man är inställd på, sedan den internationella – den behöver mer bearbetning helt klart, och så ytterligare en kultur i en ny organisation och arbetsplats.

Viktig fråga som dyker upp; vad är jag beredd att kompromissa med och vad är grundläggande värderingar som jag inte avviker ifrån?

Mest utmanande, ett urval

-          Kan jag tänka mig att mina barn leker hemma hos en familj som slår sina barn?

-          Värmen och den dåliga luften i april.

-          Den lilla sociala världen .

-          Den internationella miljön där könsstereotypa föreställningar dominerar.

-            När man pratar thai vet man aldrig om man gjort sig förstådd fullt ut. Men det visar sig oftast.

Trivs vi?

Ja det gör vi. Det betyder inte att vi inte längtar till Sverige emellanåt. Tur att Skype finns så att man kan ringa sin kompis i Utby och fråga viktiga frågor om Star Wars eller om en viss knapp på spelet.

En bekant känsla har infunnit sig, den om att uppleva sig delad: man får något och ger samtidigt upp något. Ibland kanske vi i de här kretsarna glömmer bort den biten som vi ger upp, och som barnen ger upp. För vi ska ju alla tillbaka till vårt ”passport country” som det kallas i dessa kretsar (eftersom få kallar sitt födelseland för ”hemma”), förr eller senare.

Blev det då som vi tänkt oss? Vi har eventuellt blivit lite visare med åren så vi försökte vara så nollställda som möjligt inför utresan. Och inte använda uttryck som ”äventyr”.

Vi har varit inställda på jobbiga dagar, vilket det varit, men också goda dagar. Oro för hur det skulle gå för barnen fanns inför utresan, istället blev vi positivt överraskade över hur bra det har gått med skola och språk.

Närheten till havet har helt klart saknats under året, mer än vad man (Helen) tänkt sig.  

Och samtidigt ser vi tiden här som en gåva och fantastisk erfarenhet och vi känner tacksamhet över året som gått.

Skål på det hörni, och Gott nytt år!

Henrik & Helen

God Fortsättning

...önskar vi vänner och släkt i Göteborg, Utby, Kåhög, på Fotö, i Strängnäs, Linköping, Jönköping, Sorunda, Örebro, Dorro, Sollentuna och Stockholm!

Jul har vi firat med mormor, morfar & Nadine på Koh Chang.

Reserapport

Nu har även jag varit på min första resa. Den gick till provinsen Songkla och städerna HatYai och Songkla (staden heter samma som provinsen). HatYai ligger ca 40 min från Malaysia.

Där nere har jag besökt två kyrkor som vi, EFK, varit involverade i sedan tidiga år. Sverige och svenskar står högt i kurs hos dessa människor. Jag var där över en helg och hade seminarier och fick tala på en av gudstjänsterna.

Denna kyrka består av allt från professorer till människor som just kommit ut från stadens fängelse. Man äter och har gemenskap efter samlingarna och har roligt. En mycket vacker syn.

En vy över centrala HatYai

Här är HatYai City Church med sin egentillverkade julgran med plastremsor

Fikarummet där kyrkan möts till lunch och gemenskap

Dessa två är tandläkare och var med för ca 30 år sedan då kyrkan bildades

 

Kyrkans egen snickare

 Songkla Church

 

Mor och dotter. Dottern har kommit ut till friheten både fysiskt och själsligt

Undertecknad får en chans att hälsa på den burmesiska kyrkan som är inhyst i den stora kyrkan


Kyrkan driver ett omfattande arbete i samhället där den finns och det påverkar och hjälper många människor.

Allt Gott
Henrik






 

 

 

 

 

 

Mötas och skiljas

Nu är mormor och morfar äntligen här! På den svalaste dagen på väldigt länge (morgontemperatur 20 grader, har inte hänt sen i februari) landade dom igår kväll.

Och idag fick vi veta att våra danska vänner flyttar till Danmark i början av maj, efter sex och ett halvt år i Thailand. Det känns tungt. I sommar lämnar också en annan svensk familj.

Det är avsked till alla i Sverige när man flyttar hit, men avskeden här är mer definitiva.
Och hör på samma gång till livet här - man bygger upp sitt liv kring människor som alla är här mer eller mindre tillfälligt. Det hör till, men är lika jobbigt för det.

/Helen

Loi Kratong!

 



Kratong-tillverkning tillsammans med föräldrar på Pre-school



                                                  

                                                            Ingrid och hennes kompis Libby tittar på alla lampor som flyger upp i himlen.

                                 

Henrik släpper iväg en lampa

 



 

                                  

                               Ping River 

 



Saknad

Imorse vinkade vi hejdå till Lene som reste vidare till Vietnam. Lene, som varit i Sri Lanka, kom släpandes på en blytung resväska. Den visade sig bland annat innehålla julmust och glögg. Det är kärlek det!

  Saknad efter vänner och Sverige är inget man egentligen pratar om här, svenskar emellan. Kanske för att en del helt enkelt inte saknar för att man är inte lagd sån, eller för att man inte bott i Sverige på många år, kanske för att det är för jobbigt att prata om.   Jag slutade längta sådär intensivt efter Sverige i oktober. Men saknaden efter ens närmaste vänner, de man haft länge och förhoppningsvis har hela livet, den kommer nog finnas hela tiden.                                                                        Vi får andra vänner här, men människor är ju inte ersättliga (vad heter det??) hursomhelst. Jag är tacksam för alla er fina vänner därhemma. Ni är saknade.

Redo att ge danskarna en match!

 /Helen

I Tak

Drygt tre timmar söder om Chiang Mai ligger Tak, på vägen till Bangkok. Här hälsade vi på Kerstin och Malcolm Gray och deras dotter Amy.

Malcolm lärde vi känna i Chiang Mai för hundra år sen ungefär, roligt att återuppta kontakten igen.

Amys homeschoollärare Rhina är med på bild, t höger. Rina är allergisk mot ris!

Hemma igen

...  efter Bangladesh-Kambodja resan. En vecka i Kambodja med möten möten möten.

På flygplatsen slås jag av hur överväldigande stor del av litteraturen om landet som handlar om Pol Pot-regimens folkmord. Det är fortfarande så nyss och har lämnat djupa ärr efter sig hos en hel befolkning. Men jag tänker att den unga, kambodjanska generationen -  fyrtio procent är under arton år - förmodligen vill att landet en dag ska bli känt för något mer, något annat som också kan vara positivt.

Samma sak på thailändska flygplatser och litteratur om Thailand: två huvudsakliga ämnena är prostitution och, genren: Prison in Hell - böcker. Det vill säga utlänningars upplevelser i thailändska fängelser.

Men hemma igen. Två veckor är mycket tid i en fyraårings språkutveckling.
"Mommy, I tell you I want fish many times but you don´t give me!"
Oops - när hände detta?


/Helen

Ps. Esbjörn - igår på flyget satt jag brevid Payap Shinawatra. Listar du ut vem det är eller...

Mellan hopp och förtvivlan

Dhaka, denna galna stad. I detta galna land Bangladesh - ett av världens fattigaste, mest korrupta och mest utsatta för klimatförändringar som lett till alltfler orkaner och översvämningar i ett mycket låglänt land.

Här har Henrik och hans familj bott i flera år. Senast besökte vi Dhaka julen 2004. Nu känner jag knappt igen mig så här åtta år senare. Mycket förändras - förutom standardfrågan "What is your country?" som folk på gatan älskar att fråga.

Och stirrandet. Det måste vara en bengalisk specialitet.

Är här för att träffa och lära känna partners och se de projekt som EFK stödjer.
Och visst finns det hopp här.



Taslima, 26 år gammal och änka sedan 19 års ålder, är en av de kvinnor jag möter som
tack vare ett mikrokreditlån startat en sy-business som försörjer henne och hennes sjuåreige son.



Denna kvinna har köpt en riksha som hennes man kör, tack vare ett
mikrokreditlån. Till höger om henne i röd sari syns en stolt ordförande för
den lokala mikrokreditföreningen. Hon håller i den stora boken med information
om allas lån och återbetalningar.

EFK stödjer World Concern Bangladeshs arbete med mikrokrediter som ett sätt för kvinnor att ta sig ur fattigdomen.  

Låntagarna är till 99 procent kvinnor - därför att kvinnor har visat sig vara de bästa och mest framgångsrika låntagarna och de som betalar tillbaka sina lån. De lånar till en ko, eller till en affär, eller till symaskin.






Men det finns också förtvivlan. Fattigdomen är ju så brutal och absolut här. På väg hem från restaurangen passerar vi en sovande 6-7 årig flicka. I mycket smutsiga trosor och t-shirt  ligger hon och sover rakt på trottoaren utan ens en tidning att ligga på, alldeles intill den åttafiliga och mycket trafikerade gatan. Det är som om hon precis orkat ta sig över gatan och bara lagt sig ner så fort hon kommit över. Vi bara går förbi.

Det är bara ett barn i den stora stora fattiga mängden. Jag vill bara gråta.
Tänker att den dagen jag går förbi ett sådant barn utan att beröras behöver jag byta jobb.

 

 

/Helen

Dolphin Bay

... fast vi såg inte så många delfiner. Däremot typisk thailandsvy.

Fast om jag bara vinklar ner kameran något så -

När vinden ligger på blåser det in massor av skit och skräp från havet.

Allt har sakta men säkert rullat med vågorna in mot stranden.
 Det är som om havet är en enda stor soptipp. Det är också en bild av hav och stränder i Thailand.

Men en fin vecka har vi haft. Imorgon packar jag om för att på måndag resa till Bangladesh och Kambodja. Så då får ni skypa extra mycket med Henrik de närmsta två veckorna.

/Helen

Äntligen ledigt

Ja hej familjen, Helen heter jag! Så känns det idag efter att i sju veckor arbetat intensivt med en verksamhetsplan och budget som omfattar 50 projekt, varav 7 Sida-finansierade, med 33 partners i tolv länder och med ett tjugotal personal. Men idag är den inlämnad.

Nästa vecka är det höstlov här och imorgon bitti flyger vi till Hua Hin och Dolphin Bay för en veckas ledighet. Huvaligen va skönt det ska bli.

/Helen

Ingrid har packat och tömt hela sin garderob (som ryms i denna låda) i resväskan.

 

Bröllop

Tiden sedan sist har varit hektisk. Det blir mycket jobb just nu i budgettider och annat. By the way så är katterna hos veretinären igen, influensan vill inte ge sig.

Men i dag har jag varit på ett Karen-bröllop några timmars bilresa från Chiang Mai. En av de som jobbar på skolhemmet jag hjälper till på, gifte sig. Faktiskt är det så att de båda jobbat där. De träffades där och sedan blev det som det blev.

Bröllopet var uppe i hans by, Huey Nam Yen, kalla vattnets by, som ligger upp mot gränsen till Burma. Vägen dit var oerhört vacker, och byn ligger på en slutning ner mot floden.

Vi var ca 300 gäster som serverades ris, fläskkött, vattenbuffel, fyllda gurkor, och diverse röror. Inte illa att fixa alla denna mat under ganska så enkla omständigheter.













När man promenerar runt i en by som denna ser man ganska klart hur det ekonomiska läger är för varje familj, En del hus är väldigt enkla medan andra ser riktigt bra ut, men hur det än ser ut så finns det en parabol och tv.

Bruden är kristen och brudgummen är katolik därför blev vigseln i folketshus i byn. Lite annorlunda mot hur vi gör. Salen utan väggar var väl fyld med hälften av gästerna, den andra halvan stod runt omkring och småpratade så det fanns ett konstant sorl under hela akten. En ganska avslappnad stämmning. Inte så strikt som vi ofta har det. Men gifta blev de och vackert var det.

Sedan förundras man ständigt av trafiken. Såg en ny olycka på vä till bröllopet. En äldre dam hade blivit påkörd av en mindre lastbil. Motorcyckeln låg under bilen och kvinnan låg 20 m bakom, livlös och med en fot som nog inte går att få ordning på, om hon skulle överleva. Massor med folk samlades runt. Det blir väldigt konstigt att köra förbi och fortsätta som om inget hänt. Var hon död, eller medvetslös. Chaufören gick fram och tillbaka på gatan i chock, och visste inte vad han skulle göra.

Jag är glad och tacksam varje kväll att allt gått bra även denna dag.

//Henrik

Motorcykelolyckor

Man glömmer lätt bort hur vanligt det är med motorcyckelolyckor här. Det pågår någon slags statlig kampanj för att använda hjälm men någon måste ju föregå med gott exempel då - och det är knappast poliserna.

I slutet av månaden brukar de göra en insats och plocka folk som åker utan hjälm. Men det gör ju ingen större skillnad, folk betalar en bot, promenerar en bit med motorcykelk och sen på´t igen.

Häromkvällen såg vi ännu en olycka. I korsningen en bit från kontoret låg en ung kvinna, utan hjälm. Ena armen och benen var skadade och låg i konstigt läge. Bilarna körde förbi alldeles intill.
Femtio meter bort låg hennes motorcykel och fullt av glassplitter. Ambulansen har precis kommit fram men hur den ska ha en chans att komma iväg till sjukhus mitt i kvällsrusning - svårt.

Det är då man bara tycker det är uberkonstigt och dumt när man ser en västerländsk fyrbarnsfamilj, alla fyra under fem år och den yngsta max en månad dinglandes på magen på mamman, på cykel, alla utan hjälm och barnen på pakethållaren eller löst sittande bak i barnstolen, cyklandes mitt i gatan. Inte till vänster om eller till höger, utan mitt i.

Jag är svensk och lite säkerhetsnojjig, men det är nog det absolut dummaste jag sett hittills i trafiken här.

Kitty och Sixten

Så heter dom, våra nya husdjur.
Kitty, "för då kan man säga Hello Kitty" och Sixten -  gissar att det på något sätt är till familjen Liss ära.

 Hur blev det så här undrar säkert kusinerna i Sorunda? Vet inte riktigt. Om vi får katter blev så sakta
när vi får katter. Och när precis alla andra har husdjur så .... ja.
Det är allt lite hemtrevligt.










De andra mer ovälkomna husdjuren som vi haft här det sista hoppas vi nu vara bortjagade. Av hela den processen har jag lärt mig att man måste läsa på innehållsförteckningen (som är helt på thai men ett enda ord brukar vara på engelska och det är själva kemikalien) på det man köper på apoteket så man inte går och köper lusmedel med innehåll förbjudet i väldigt många andra länder. Skälet till förbudet är troligtvis att det är baserat på cancerframkallande insektsmedel som kan ge kraftig allergisk reaktion. Men sånt måste man ta reda på själv och inte lita på att apoteket har koll.






      Avokadosäsong! Stora som klot.

   

/Helen

Phrao och kungasången

Sätter mig  i soffan och ser plötsligt att det kryper ju på soffkuddarna. Små svarta saker. Men det kryper i mitt hår också, inte samma saker som i soffan dock. Uppenbarligen är vi noviser på det här med löss för de är tillbaka, mer än nånsin´på minst tre familjemedlemmar. Förmodligen har de aldrig lämnat. Huva!

Phrao hostel är ett skolhem för barn främst från folkgruppen Lahu som bor där för att det är för långt till skolan från deras hemby.

Phrao ligger knappt två timmar norr om Chiang Mai och jag besökte det i måndags. Saronfolk känner kanske igen det namnet eftersom det tidigare samlades in pengar till skolhemmet därifrån.

Vi besökte det 2009 tillsammans med familjen Baric. Nu har man flyttat till nya lokaler. Omkring 60 barn bor här. De är från 6-7 års ålder och uppåt. De bor här den mesta tiden men reser hem på skolloven. Både barn och föräldrar betalar ett högt känslomässigt pris för att barnen ska få skolgång - och barnen tvingas ta stort  ansvar för sig själva tidigt.

Flickornas sovsal. Saknas gör fortfarande fläktar och myggnät till fönstren.

Minimum Standards är något EFK arbetar med att söka införa på alla skolhem vi stödjer runt om i Asien. Det handlar om att sätta en miniminivå för hur skolhemmen bedrivs. Tex - alla barn bör ha en madrass att sova på. De bör få någotsånär varierad kost. Väldigt basala saker. På Phrao skolhemmet är standarden enkel men okej. Samtidigt är det en stor utmaning för de eldsjälar som driver dessa skolhem. Det är svårt att få bra personal som är villiga att bo och leva här bland barnen - att göra det till en livsstil. För inte så särskild bra lön. Inte just detta skolhem men andra upplever stor omsättningen på personalen. Inte minst för barnen blir det en stor påfrestning.

---------------
Veckans konstigaste händelse inträffade igår kväll.
När kungasången spelas i högtalarna på barnens skola står alla stilla med armarna längs med kroppen. Även förskolebarnen lär sig detta, att de stannar upp i sin aktivitet och är stilla tills sången är slut. Det är inget konstigt, man gör det överallt; i affären, på marknaden, tågstationen osv. Enda stunden som Noel och Ingrid satt stilla igår kväll när vi åt kvällsmat på ett hak var när tv:n sände kungasången. Då sträckte de automatiskt på sig och satt stilla med raka armar, helt tysta. Creepy!

/Helen

Höst

Jamän, visst kan vi framkalla lite höstkänslor här med. Regn, regn, regn. Vid den här tiden förra året var delar av Chiang Mai översvämmat. Folk säger att det inte blir likadant i år, hoppas det stämmer. Vårt hus har tio par glasdörrar i hela huset, så det är liksom inte gjort för att vara översvämningssäkert. Å andra sidan säger grannar att det svämmande över på alla gator utom just denna här i området. Ja ja, vi får väl se.

Denna vecka började med lössjakt.

Ingrid ville också ha samma frisyr som storebror men har släppt den tanken - förmodligen fram tills nästa gång rakmaskinen åker fram. Då får vi väl göra slag i saken. Hon gjorde helt om i detta genusinlägg och satsade istället på kulturellt korrekta skor.

Observera pärlor i klackarna som låter när man går



 

Alla ni som haft löss i familjen vet att man blir väldigt nojjig så fort någon börjar klia i håret... Luskam finns inte att få tag på här så det är eftersänt från Sverige. Inför nästa gång.

Ny vecka imorgon!

/Helen

Ps.



 

Utflykt till Hot Springs Sankampaeng. Henrik kollar in de kokta äggen.

 

Dimman från källorna kan ligga tät nu och då. Att lära sig ett nytt språk kan också vara som att hitt igenom dimma ibland. Någon kanske undrar hur det går med thaien. Tja, ibland rätt bra och ibland ....
Jag skulle påtala att min lasagne var kall när vi var ute och lunchade, och sa vad jag trodde var rätt. Servitrisen tittade länge på mig och till slut log hon med hela ansiktet och sa att du måste använda ordet "yenn". Då fattade jag att jag hade talat om för henne att lasagnen fryser....
Dimmigt /Henrik


Bara man kommer någon km utanför stan är det grönt, bergigt och vackert. Här på vägen till San Kampaeng.

Fyra år idag!

 - Det kom MASSOR med folk på mitt kalas idag, rapporterade Ingrid till faster.
- Hon har VERKLIGEN haft en trevlig födelsedag, rapporterade Noel till moster.

Intensiv dag som en födelsedag ska vara. "Happy Birthday to you" nynnade Ingrid om och om innan hon till slut somnade.


Kompisen Maj lånar Ingrids nya cykel mellan två skurar. Ingrid övervakar.






Födelsedagsmiddag med stans största pizza.

Redan fyra år!

/Helen

Feminist javisst

Det händer att jag tänker på vad min arbetsgivare tänkte på när de tillsatta två yngre (yngre, det är ju förstås alltid en definitionsfråga) kvinnor som chef för en organisation i Asien. Friskt vågat helt klart.

Det slog mig idag igen när jag var på intervju för en styrelseplats som jag, förmodligen, kommer att inneha från och med nästa år. Herrar verkar vara konceptet i denna styrelse. I den här uppsättningen av om jag minns rätt cirka tjugo styrelseledamöter kommer det vara bara två kvinnor framöver, jag och en till. Det är en styrelse med folk från hela världen, flera västerlänningar. Här har den omvända kvoteringen slagit till fullt ut.

I de här lägena ställs man inför valet att antingen tänka, nej jag behöver inte bevisa något. Eller, jo, det är ju bara så att som yngre kvinna behöver jag alltid vara lite bättre för att deras fördomar inte ska bekräftas. Men det är väldigt tröttsamt att behöva bevisa sig jämt och ständigt. Så jag kommer nog att välja taktik 1. Tror min arbetsgivare att jag kvalificerar för uppgiften så bör det räcka.

För drygt tio år sedan besökte jag ett politiskt parti i Tanzania tillsammans med min dåvarande kollega David. Trots Davids idoga försök att presentera mig som hans jämställda kollega blev jag kallad hans sekreterare och Ms David. När vi skulle äta fick jag höra att de nu gjorde ett undantag för mig när jag satte mig bland de viktiga männen. Kvinnornas plats var ju ute i köket. Ms David blev ett stående skämt för oss, svårt att bli arg - mest frustrerad. Och en nyttig insikt i hur många kvinnor har det. Man får välja sina strider och det här var ingen strid att kämpa om, för mig var det ett tillfälligt besök. Men lång tid senare upplever jag fortfarande att hade jag varit man, men lika gammal som jag är nu, hade min ålder aldrig varit en issue.

Sen kan man undra när 70-talist generationen äntligen ska få bli äldre? Hur länge är vi unga egentligen??

/Helen

What you see is what you get, right

Nej men så är det ju inte i Thailand. Man har ju ingen aning om vad folk tänker egentligen (kanske för att 1.A: jag förstår inte vad dom säger). Vet inte hur många gånger jag har hört det sedan vi flyttade hit. Thai är si och så, du vet aldrig vad de tänker innerst inne, thai vill inte det och det, thai vill helst inte att... och häromdagen: lahu-folket, ja dom tänker ju väldigt mycket på pengar.

Men är det så lätt att veta vad en svensk tänker alla gånger??

Visst, thaikulturen utger sig för att vara mycket mer specifik och stark i sig än vad den svenska är. Googlar man på svensk kulturell identitet kommer däremot inget vettigt upp.

Men ibland kan jag bli så trött på såna här definitiva definitioner av hur människor är, ett helt folk. Är vi inte alla människor först och främst? Är det inte mer som förenar än skiljer oss åt? Eller är människor i vissa kulturer främst produkter av denn egna geografiska miljön. Kultur är väl också en process, föränderlig över tid och inte något konstant och statiskt?

Men vad vet jag.

Och dagens kulturella iakttagelse får Ingrid stå för, från fiskerestaurangen som ligger i vår mubaan som serverar väldigt god mat. Och har två kategorier av personal, den vanliga och så den mer lättklädda.
En av dessa avsevärt mindre påklädda tjejer passerade, varpå Ingrid utropade:
 Mamma, HAR hon INGA kläder eller?!

/Helen

Har det bara gått en dryg vecka?

Har det bara gått en dryg vecka sedan vi kom tillbaka? Märkligt.

Nu märks det att det börjar bli regnperiod på riktigt här. Skurar varje dag. Skillnaden mot dom dagliga höstskurarna hemma är att dom här är väldigt ljumma och fuktiga. Efter en skur fuktar det liksom på rejält, istället för att ge lite klarare luft.

Skolstart har det varit för Noel i en klass med sexton barn. Varav femton är killar!



En titt in i ena halvan av Kindergarden (KG) klassrummet. Fyra fröknar hjälper till.

PE, dvs gympa, är nog roligast hittills. Inte minst för att man får ha sina särskilda gympakläder med CMIS-emblemt på då.

På kontoret börjar vi förbereda för arbetet med verksamhetsplan 2013.  Verksamhetsplaner har ju ofta det konstiga med sig att man antingen håller på att förbereda nästa års, eller så håller man på att rapportera på föregående års. Man är sällan just i den verksamhetsplan som gäller just då.

Ja här sitter Josefin o jag o tittar på medan Jonas o Henrik jobbar.

 

Våren var otroligt intensiv. Ska det nu i höst bli något utrymme till lite normal kulturchock kanske?!


/Helen

På plats igen

Jaa, nu är vi back in bussines igen.
(Det finns de som tyckt att vi varit kassa på att uppdatera bloggen under sommaren men det försvaras med att vi tagit ledigt och det framgick ju också om man läste sista inlägget.)

Leker dom spöke kanske? Nej tyvärr. Noel och kompis spelar dataspel på en brygga utanför Varberg.

Men nu sitter vi här igen i huset i Chiang Mai och skriver det första inlägget. Vi landade i lördags kväll och resan gick fint. Och denna gången kommer vi till ett hus som är rent och färdigt och bara att pack upp i, bilen på parkeringen. Det är stor skillnad från förra gången. Vädret nu är helt okej, och nu fryser vi inte mera.

Idag började Noel förskoleklass. Han var riktigt nervös och ville inte gå in i klassrummet. Jag fick bära in honom, men bara har kom dit och såg att han redan kände flera i klassen så släppte det. När fröken sa till att nu kommer Noel, var det flera som sa: "I know Noel". Då kom det ett leende som bara Noel kan le.

Denna klassen kommer passa honom bättre. De är ute och rör sig mer på större område med fler lekmöjligheter. Det som fortfarande skrämmer är att det ryktas om läxor, som kommer ta lektid i anspråk efter skolan och det är ju inte ok. Men han kommer nog vara lik sin far i detta och älska läxor och vilja sitta med dessa hela kvällarna, så att vi får ta böckerna ifrån honom för att röra på sig lite.......kanske.

För Ingrid har denna period börjat med feber och öroninflamation. I dag har vi varit på RAM-sjukhuset och fått medicin, som smakar jordgubb, står det på flaskan. Men den får mutas ner med godis. Ingrid går över lik för godis. Vi får hoppas att det ger sig fort.

Så ett stort tack till alla er familj och vänner som bidragit till att dagarna i Sverige blev så bra. Tack för all omsorg och värme som vi fått. 
Göteborg med omnejd är platsen att leva på om man inte bor i Thailand...

/Henrik

Glad Midsommar & vi ses!

När ni vaknar på fredag morgon till svenskt midsommarväder är vi på väg till flyget och Sverige.

Hur sammanfatta den första tiden. Så här kanske?

Definitivt sant.
Noel har kryssat varje dag i almanackan denna vecka. Han räknar verkligen dagarna och längtar efter sina kompisar.
 Han fyller sin väntan med fotboll mot Danmark. Självklart vinst för Sverige!

 

Ingrid planerar för vilka gosedjur som ska med. Hon övar på engelska ord: svenska ord får ett amerikanskt ljud. Snigel blir snuggle till exempel. Hur självklart som helst. När jag föreslår "snail" säger hon bara: "NEJ. Jag gör som jag gör!"

Vi landar på Arlanda och finns i Strängnäs med omnejd första tiden.
Vi räknar att vara i Göteborg/Fotö från cirka den 7e juli (flexibelt).
17 augusti reser vi tillbaka till Chiang Mai.

Vi nås på våra gamla nummer i sommar: Henrik 070-6982630 och Helen 0702-244 605.

Tack för att ni följt oss här på bloggen, vi återkommer igen i mitten på augusti. Sawatdee!

/Helen & Henrik

House of Hope

Ja nu är det nära att få återse vänner och familjer. Det är inte utan att det finns en känsla av att längta hem, trots att tempen toppar 17ggr (ialla fall i morgon, läs den 16 juni).

I måndags var jag åter ute på the House of Hope. Hemmet drivs av en av EFK:s partners, Thai Lahu Foundation som arbetar primärt med minoriteten Lahu. Det är ett hem för barn vars föräldrar sitter fast i missbruk, sitter fängslade av olika orsaker, eller inte finns i livet längre. Hemmet tar emot barn från 4 år upp till ca 20 år. De får bo där tillsammans med ett team av ledare/vuxna som finns tillhands när de behövs av olika orsaker. På dagarna får de skjuts till skolan och på eftermiddagen och fram till kvällen får de hjälpa till på hemmet med allt från matlagning till att sköta trädgård och ta hand om djur.

Flickornas och pojkarnas boende.

Man försöker vara så mycket självförsörjande som möjligt genom att föda upp höns, grisar, ankor. Man odlar ris och en del grönsaker.

Barnen kommer ju från svåra förhållanden och ibland kan det inträffa saker som kräver mycket av personalen i hur man skall hantera och behandla. Men med tanke på hur många barn har haft det så fungerar tillvaron väldigt bra. Från och med i höst kommer jag att vara EFK´s representant på House of Hope och finnas tillhands och hjälpa personalen både personligt och med hemmet.

/Henrik

Cocktailparty

Cocktailparty - låter väldigt 90-tal. Men det var vad svenska ambassaden bjöd in till här i Chiang Mai för att fira svenska nationaldagen en dag senare. Så man får ju ställa upp när ingen annan på kontoret ville gå.

Det ska visst finnas flera hundra eller några tusen svenskar i Chiang Mai trakten. Mycket osäkra siffror. Men igår på cocktail-partyt var det högst tio svenskar där, inkluderat Henrik och mig. Spottade inte en enda svensk kvinna utan endast äldre svenska herrar. Resten var locals och thailändskt ambassadfolk. Och medlemmar av thailändska kungafamiljen.

Men - nu vet svenska ambassadören i alla fall om att det finns något som heter Evangeliska Frikyrkan, ett av Sveriges största kristna samfund.

                                                                   Gissa korre...

/Helen