Här har Henrik och hans familj bott i flera år. Senast besökte vi Dhaka julen 2004. Nu känner jag knappt igen mig så här åtta år senare. Mycket förändras - förutom standardfrågan "What is your country?" som folk på gatan älskar att fråga.
Och stirrandet. Det måste vara en bengalisk specialitet.
Är här för att träffa och lära känna partners och se de projekt som EFK stödjer.
Och visst finns det hopp här.
 |
| Taslima, 26 år gammal och änka sedan 19 års ålder, är en av de kvinnor jag möter som tack vare ett mikrokreditlån startat en sy-business som försörjer henne och hennes sjuåreige son. |
 |
| Denna kvinna har köpt en riksha som hennes man kör, tack vare ett mikrokreditlån. Till höger om henne i röd sari syns en stolt ordförande för den lokala mikrokreditföreningen. Hon håller i den stora boken med information om allas lån och återbetalningar. |
Låntagarna är till 99 procent kvinnor - därför att kvinnor har visat sig vara de bästa och mest framgångsrika låntagarna och de som betalar tillbaka sina lån. De lånar till en ko, eller till en affär, eller till symaskin.
Men det finns också förtvivlan. Fattigdomen är ju så brutal och absolut här. På väg hem från restaurangen passerar vi en sovande 6-7 årig flicka. I mycket smutsiga trosor och t-shirt ligger hon och sover rakt på trottoaren utan ens en tidning att ligga på, alldeles intill den åttafiliga och mycket trafikerade gatan. Det är som om hon precis orkat ta sig över gatan och bara lagt sig ner så fort hon kommit över. Vi bara går förbi.
Det är bara ett barn i den stora stora fattiga mängden. Jag vill bara gråta.
Tänker att den dagen jag går förbi ett sådant barn utan att beröras behöver jag byta jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar