I den internationella kyrka som vi går till tackade man igår av folk som lämnar stan för en tid av sex månader eller längre. Det var runt fyrtio personer som tackades av - och då känner vi till flera till som också åker hem - eller bort, beroende på hur man ser det. Det är något som är väldigt symptomatiskt för en stad som Chiang Mai med så mycket internationellt folk, att människor hela tiden kommer och går.
Det är lite av en paradox och jag har skrivit om det tidigare, att trots att det finns så mycket folk så blir det sociala liv så begränsat - trångt helt enkelt. Och visst förstår jag att man efter en tid inte orkar lära känna nya människor som ändå snart lämnar. Och har man inte ett stort socialt nätverk att underhålla går det ju att lägga så mycket mer tid på jobbet helt enkelt. Och det är ju därför man är här?!
Det har slagit mig att många man träffar på i de här internationella sammanhangen inte tar något initiativ alls till samtal - det är ju helt mot min natur att mingla och socializa men här ligger det verkligen på en själv att bli hälsad på. Och den första fråga som ofta dyker upp är då: For how long are you here?
Bra fråga ... Hursomhelst, hoppas att jag kan komma ihåg den här känslan och hålla den ifrån mig, den dag jag själv möter newcomers.
Här lite bilder från helgens utflykt till Chiang Dao, 7 mil norr om Chiang Mai.
 |
| Doi Chiang Dao, Thailands tredje högsta berg. |
 |
| Finns grottor att vandra runt i men det var kanske inte nåt för familjen Richard. |
 |
| Ett ögonblick av syskonkärlek. |
testar att skriva kommentar
SvaraRadera