Hemkänsla

"Vi är svenska fans allihopa"

Patriotism är en konstig sak. Man kan tro att den inte existerar hos en själv, så mycket i alla fall, men när landslaget i fotboll möter Nord Korea här i Chiang Mai, då händer det saker i blodomloppet. Det är inte utan en viss mängd av stolthet (ganska mycket) jag ser de gula och blå färgerna tåga in på planen. Det är ganska lätt att raljera över normännen 17 maj, men när man lever i en annan och främmande kultur, är det ganska skönt att känna och veta att det finns en plats i denna världen där jag hör hemma. En plats där jag inte är annorlunda och människor runt mig ser på mig som vem som helst, varken mer eller mindre.
På ett sätt är det inte så svårt att förstå att patriotism kan gå överstyr. När en människa tappar fotfäste och inte hittar sin plats i kollektivet måste hon klamra sig fast vid något, och då kan hemlandet bli det sista man har kvar.

Mosters kanel bullar sitter som en smäck innan match

Idag vann Sverige över Nord Korea på straffar och vi var väldigt glada. På lördag spelar VI mot Thailand eller Finland, beror på vem som vinner. Just nu pågår "Kings Cup" och Sverige har faktiskt vunnit tuneringen flera gånger. Vi hejade på så mycket vi orkade och det skulle faktiskt vara intressant att veta vad de få thailändare som satt runtomkring, tänkte. "Vi är svenska fans allihopa" "Alla vi som älskar Sverige klappar nu" "Oj oj oj ojojojoj oj oj ojojoj" "Komigen gubbar, jobba" och så vidare.
Men kul var det!!!

En sann patriot


Vi kanske hörs igen på lördag kväll efter finalen. Hoppas att de gula och blå skall övervinna allt motstånd.

/The Patriot

Hundar

Om vi nu avhandlat vädret så kan vi ta nästa kapitel, nämligen djur. Kryp var nog det som jag hade en del betänkligheter kring innan vi flyttade hit. Och vi har ju haft vår beskärda del av ormar, även om jag inte sett en enda de senaste fem månaderna. Peppar peppar.

Men de djur som påverkar en mest i vardagen har visat sig vara hundar. De är ett elände.
I vår mubaan finns det minst en i varje hus, vår närmsta granne mitt emot har tre, den brevid skäller så man blir galen. Speciellt pudlarna på gatan skäller som om de vore schäfrar. Folk håller dom ibland innanför sina grindar men lika ofta släpps dom ut på gatan. Ytterst få hundar är välfostrade. De skäller på allt och alla och ute på gatan springer de helst efter en. Därför ser man ofta folk som går med en pinne i handen när de går i vår mubaan, så även jag. Även om jag nu lärt mig av min mor hur man ska visa vem som bestämmer gentemot hundarna, så kan man aldrig vara säker.

Rädda och vanskötta hundar är det. Det gör det här med att ta en promenad utomhus mindre attraktivt.

Sigge interagerar inte jättemycket med hundarna i kvarteret

/Helen

Väder

Och så rusar vi in i 2013 och plötsligt har halva januari passerat. Hej vad det går.

Svalare har det blivit. En sak man blir varse när man flyttar från Sverige, men fortsätter kommunicera med Sverige, är hur mycket vi svenskar pratar om väder. Vår hälsningsfras motsvarande den engelska How do you do, måste ju vara " vilket väder vi har". Till och med Barnkanalens program Sommarlov i somras hade ständig temperatur-rapport och väderprognos.
Tala om att tidigt inskola oss i vädernoja.
 I den mängd av skype-samtal med Sverige som vi har på kontoret inleds de allra flesta med en väderrapport (från Örebro). Och vi svarar alltid, jaha - här är det; varmt.
Att prata väder har liksom förlorat sitt intresse. Här går det bara från varmt - varmare - hett. Jag vet, det är en lyx att inte behöva tänka på väder och kyla. Jag kan sitta här borta och tycka en massa. Så jag lovar att återuppta intresset när vi ankommer Sverige igen.

Men för att ge en lokal väderrapport: det har blivit svalare. Det betyder 25-27 grader dagtid. Noel går med en nyinköpt luvjacka och myser "i kylan". Man får alltså en helt vriden uppfattning om värme och kyla...

/Helen

Liten årskrönika

Ett år i Thailand har snart gått till ända. Blev det som vi tänkt oss?

Bäst

Henrik: Att se barnen anpassa sig så bra till det nya och lära sig engelska, och att jag fått mer arbetsuppgifter.

Noel: Julafton och min födelsedag!

Helen: Resan till Bangladesh, att kunna gå i flipflop året runt, att det fungerar så bra för barnen i skolan.

Ingrid: Va hemma med mamma och pappa! (vi har jullov just nu).

Kulturanpassning 

Tre lager av kulturanpassning har det varit under året; först den thailändska kulturen – en anpassning som man är inställd på, sedan den internationella – den behöver mer bearbetning helt klart, och så ytterligare en kultur i en ny organisation och arbetsplats.

Viktig fråga som dyker upp; vad är jag beredd att kompromissa med och vad är grundläggande värderingar som jag inte avviker ifrån?

Mest utmanande, ett urval

-          Kan jag tänka mig att mina barn leker hemma hos en familj som slår sina barn?

-          Värmen och den dåliga luften i april.

-          Den lilla sociala världen .

-          Den internationella miljön där könsstereotypa föreställningar dominerar.

-            När man pratar thai vet man aldrig om man gjort sig förstådd fullt ut. Men det visar sig oftast.

Trivs vi?

Ja det gör vi. Det betyder inte att vi inte längtar till Sverige emellanåt. Tur att Skype finns så att man kan ringa sin kompis i Utby och fråga viktiga frågor om Star Wars eller om en viss knapp på spelet.

En bekant känsla har infunnit sig, den om att uppleva sig delad: man får något och ger samtidigt upp något. Ibland kanske vi i de här kretsarna glömmer bort den biten som vi ger upp, och som barnen ger upp. För vi ska ju alla tillbaka till vårt ”passport country” som det kallas i dessa kretsar (eftersom få kallar sitt födelseland för ”hemma”), förr eller senare.

Blev det då som vi tänkt oss? Vi har eventuellt blivit lite visare med åren så vi försökte vara så nollställda som möjligt inför utresan. Och inte använda uttryck som ”äventyr”.

Vi har varit inställda på jobbiga dagar, vilket det varit, men också goda dagar. Oro för hur det skulle gå för barnen fanns inför utresan, istället blev vi positivt överraskade över hur bra det har gått med skola och språk.

Närheten till havet har helt klart saknats under året, mer än vad man (Helen) tänkt sig.  

Och samtidigt ser vi tiden här som en gåva och fantastisk erfarenhet och vi känner tacksamhet över året som gått.

Skål på det hörni, och Gott nytt år!

Henrik & Helen

God Fortsättning

...önskar vi vänner och släkt i Göteborg, Utby, Kåhög, på Fotö, i Strängnäs, Linköping, Jönköping, Sorunda, Örebro, Dorro, Sollentuna och Stockholm!

Jul har vi firat med mormor, morfar & Nadine på Koh Chang.

Reserapport

Nu har även jag varit på min första resa. Den gick till provinsen Songkla och städerna HatYai och Songkla (staden heter samma som provinsen). HatYai ligger ca 40 min från Malaysia.

Där nere har jag besökt två kyrkor som vi, EFK, varit involverade i sedan tidiga år. Sverige och svenskar står högt i kurs hos dessa människor. Jag var där över en helg och hade seminarier och fick tala på en av gudstjänsterna.

Denna kyrka består av allt från professorer till människor som just kommit ut från stadens fängelse. Man äter och har gemenskap efter samlingarna och har roligt. En mycket vacker syn.

En vy över centrala HatYai

Här är HatYai City Church med sin egentillverkade julgran med plastremsor

Fikarummet där kyrkan möts till lunch och gemenskap

Dessa två är tandläkare och var med för ca 30 år sedan då kyrkan bildades

 

Kyrkans egen snickare

 Songkla Church

 

Mor och dotter. Dottern har kommit ut till friheten både fysiskt och själsligt

Undertecknad får en chans att hälsa på den burmesiska kyrkan som är inhyst i den stora kyrkan


Kyrkan driver ett omfattande arbete i samhället där den finns och det påverkar och hjälper många människor.

Allt Gott
Henrik






 

 

 

 

 

 

Mötas och skiljas

Nu är mormor och morfar äntligen här! På den svalaste dagen på väldigt länge (morgontemperatur 20 grader, har inte hänt sen i februari) landade dom igår kväll.

Och idag fick vi veta att våra danska vänner flyttar till Danmark i början av maj, efter sex och ett halvt år i Thailand. Det känns tungt. I sommar lämnar också en annan svensk familj.

Det är avsked till alla i Sverige när man flyttar hit, men avskeden här är mer definitiva.
Och hör på samma gång till livet här - man bygger upp sitt liv kring människor som alla är här mer eller mindre tillfälligt. Det hör till, men är lika jobbigt för det.

/Helen