Klättring

Vi har upptäckt klättring. Ett nytt intresse som ju bådar gott med tanke på Utbybergen...

En kille som trots mycket tveksamhet första gången visade sig va en
riktig fena och tog sig ända till taket på första försöket.

CMs första indoor klättringsställe med rep öppnade i somras.
No Gravity är namnet på stället.

 

Det här är en tjej som kan klättra!

Att kunna säkra hör till en viktig färdighet.
Noel säkrar Ingrid, dvs ser till att repet hänger med upp och ned. Och sitter kvar! 

 

 

/Helen 

 

 

 

Från världens folkrikaste till världens mest glesbefolkade

Några timmars flygning från Beijing tar oss vidare till Ulaan Baatar (UB), Mongoliets huvudstad. Mongoliet är kanske det land i vår EFK-region som upplevs längst bort, både fysiskt och kulturellt. Landets befolkning är 2,8 miljoner - det bor fler mongoler i Kina än i Mongoliet. Omkring en miljon bor i UB men nomadliv präglar fortfarande landet. Människor bor i vita tält, sk ger, och flyttar med årstiderna runt på den oändliga stäppen.

Den ekonomiska tillväxten sker snabbt. Samtidigt är landet hårt drabbat av alkoholism. Man räknar med att omkring hälften av befolkningen har problem med alkohol, och trettio procent är alkoholister. Det är inte svårt att se när man besöker landet.

EFK har funnits i Mongoliet sedan 1992 i flera olika projekt, främst i landets andra största stad, Erdenet, sex timmar med bil eller 12 timmar med tåg (vi testade båda sätt) från UB. Där bor omkring 100 000.
                                                                                     

 



I Erdenet blir Josefin och jag mottagna av Patrik och April, som bor i detta hyreshus tillsammans med sina två små flickor. Patrik kommer ursprungligen från Tjörn och är utsänd av UMU. Tillsammans med sin fru driver han ett ungdomscafé.


                                

                                       Det sovjetiska arvet.



                           

                             Erdenet består både av hyreshus och enklare hus med färgglada tak.
                                    I det här bostadsområdet finns en Montessori-förskola som drivs med stöd av EFK.

 

                                  

                    Förskolans utegård och lekplats. 

                             Förskolans målgrupp är barn som på olika sätt befinner sig i risksituationer.

  

 

                    

                    

 

 Dimman drar in och döljer den helt fantastiska utsikten över Erdenet och berg så långt ögat når.

                        Även om bebyggelsen är något deprimerande är landskapet så vackert. Tystnad och vacker natur!

 

 

 

 

                    

                Sista morgonen i Erdenet vaknar vi till snö.

 

 

             

            Lämnar Erdenet och reser tillbaka till UB.

 

 

  

På väg till Mongoliet

... passerar Josefin och jag Kunming, en sjumiljoners stad i Kina, bara en timmes flyg från Chiang Mai.

Här finns bland annat TCG Nordica, ett skandinaviskt kulturcenter väl värt ett besök.

Under mitt besök visades utställningen Made in Spectacle Society, av kinesisk fotokonstnär. Bilderna har ett starkt fokus på miljö men är samtidigt en kommentar till det egna samhället. Det är alltid imponerande hur konstnärer i ofria miljöer kan använda sin konst för att uttrycka det som inte går att säga öppet.

Berg av petflaskor

Tomma théflaskor. Théet sägs ha en lugnande effekt.

Som så ofta i Asien slås man av den pågående miljökrisen. En tredjedel av de kinesiska byarna sägs vara omgivna av sitt eget skräp. Luftföroreningarna i Kunming ligger konstant över de svenska maxgränserna och stundtals går man inte ut.

Har nu landat i Mongoliets huvudstad Ulanbator. 2011 gjordes mätningar av stadens luft som konstaterade att man hade den näst sämsta stadsluften i världen. Staden ligger som i en gryta omgiven av berg. Vintertid, då alla eldar med kol, lägger sig föroreningarna som ett lock över staden.

/Helen
 

Nu är hon fem!

Tänk att den här lilla tjejen plötsligt blivit fem!

 

 

The girl with Confidence.

 

Inomhuspicknick fick det bli när det ösregnade ute.

 

 

 

 

Tack för alla fina presenter!

 

 

Utflykt till Huay Tung Taew

Ungefär enhalvtimme från vår mubaan, i riktning mot berget Doi Suthep, finns ett anlagt naturområde. När vi var nya i stan tog våra danska vänner oss dit för bad i dammen (fast man blir inte jättebadsugen av vattnet) och mat. Igår gjorde vi en tur dit igen och upptäckte cykel- och promenadleden runt dammen/anlagda sjön. Även om det var asfalterad väg med mittenstreck och absolut inget bil- eller cykelförbud, så var det ändå ett slags naturupplevelse.

     

Plötsligt ösregn, vi tar skydd

 

 

Sticky rice och fisk, lokalt eftermiddagsfika

 

 

 
 
 

Varför är det inga människor på trottoarerna?

Ja sånt kan jag fundera på. När jag går till kontoret på morgonen är det verkligen bara jag som använder trottoaren. Ju mer man tänker på det desto tydligare blir det - att gå till fots är inte ett sätt som folk tar sig fram på här. Inte i stan i alla fall. Antingen åker man bil, motorcykel, songtaw eller tuktuk. Men gå, eller för den delen cykla, är det bara vi faranger, utlänningar som gör. Häromdagen stannade en kvinna på motorcykel och undrade om jag ville ha lift till universitetet? Jag fick gärna åka med henne och hennes lilla barn. (Fantastiskt att hon tyckte att jag såg ut som en ung student!)Det är andra gången jag blir erbjuden lift bara så där. Chiang Mai-borna fattar liksom inte poängen med att gå.

Och visst, jag kan förstå att det momentet är lite bortvalt här. Trottoarerna är inte gjorde främst för att gå, utan mer för att det ger ytor att sätta upp reklamskyltar på. Trafiken dånar intill eller så ligger det ett gäng hundar och bevakar sina kvarter. Men vad gör man inte för lite motion!

Nu har vi landat och "är här". Saknad efter att få uppleva lite höst infinner sig. Vi går snart in i september månad, men det betyder inget här rent vädermässigt. Bara same same. Årstider, och årstidsväxlingar skapar en rytm i tillvaron som man kan vila mot. Här blir man utmanad att bygga upp den där rytmen på annat sätt.

/Helen
 

Tillbaka

- Det är roligt att gå i ettan! sa Noel spontant igår, efter att ha klarat av första veckan i skolan. Ni som vet att han varit mycket nervös för att börja och helst velat stanna kvar i Sverige förstår att det är otroligt skönt att höra. Redan efter första dagen var det en annan, tryggare liten kille igen.

Noels fröken visar sig vara Mrs Berit, minsann, men denna Berit kommer från Norge. (Dock inte särskilt pigg på att tala norska eller förstå svenska, hon håller benhårt på att skolan är engelskspråkig miljö, jaja) I klassen 1b är de nio killar.



Första dagen, uppsamling på basketplanen. Henrik i samspråk med Mrs Berit.
Noel fortfarande lite jetlaggad ...
 

   Ingrid har verkligen sett fram emot att få börja och längtat efter sina kompisar Libby och Suzie. Denna vecka har hon redan hunnit med två play dates med tjejerna.

Nu har också Tage o Bertil, vars föräldrar också jobbar på EFKs regionkontor, börjar i Preschool. Tage o Ingrid delade nanny under vårt första halvår.



Ingrid o Suzie

 



   

Förskolan har fått  en gräsmatta.

                                                                                                                                                         

Nu blir det "på riktigt" för Noel - han kommer att ha läxa varje dag och detta började redan skolans första dag. Här finns ingen tid att spilla.

                                                                                                                                    

                          

   Noel andra morgonen. Mycket mer avslappnad, och i sina PE (gympa) kläder.  

 

 

Vårt kontor flyttade under sommaren så denna vecka har vi varit sysselsatta med att få det helt i ordning, samtidigt som det varit en rivstart i jobbet rent arbetsmässigt.  Men väldigt roligt att komma tillbaka till ljust & fräscht.

 I like. 

 

Vädret? Regn varje dag.

 

/Helen