På väg mot avslut

Idag är det precis sex veckor kvar tills vi lämnar Thailand för gott, och fem veckor kvar innan vi lämnar vårt hus. Att sortera, packa saker och väskor, slänga kläder och saker och sälja av möbler i denna tropikvärme som är just nu är en utmaning. Värmen byggs upp under dagen, för att oftast explodera i ett riktigt åskväder och tropiskt regn framåt kvällen. Värmen, den konstanta hettan så här års, är nog den största utmaningen med att bo här. När vi äter frukost halv sju på morgonen är det redan varmt, eller snarare fortfarande; det går inte under trettio grader på natten.

Ytterligare en liten utmaning, men en rätt trevlig sådan, är att vi istället för en katt nu har sju. Hur hände detta?! Ja alltså Sigge skaffade sig damsällskap, Siggelina som vi kallar henne, och hon verkade vara utan hem - i vilket fall som helst så blev detta hennes hem, så då flyttade hon också in här. Sen hade hon helt uppenbart ungar i magen, som hon sedan födde och gömde i ett antal veckor, den sista tiden på vårt innertak. För att göra en lång historia kort så tog hon för en dryg vecka sedan ned alla fem ungarna från taket, så nu är det fem kattungar och två vuxna som hänger runt vårt hus. Så snart dom slutat dia blir det till att hitta hem till alla, sju, katter. Innan vi lämnar huset.

I övrigt mår alla bra även om det naturligtvis är spända och blandade känslor inför att flytta till Sverige. Barnen har sin vardag och sina kompisar här, och med ett liv som kretsar kring skolan och det som händer där. Det är svårt att ta in att många av ens kompisar kommer man nog aldrig att träffa mer.

/Helen

 

Landet "Olika"

Har haft nöjet att göra två resor upp i bergen i Thailand. När man gör det blir det snart klart att detta landet är väldigt olikt mellan land och stad. Skillnaden är enorm.

Den ena var en jobbresa som jag gjorde tillsammans med en av våra partners TLF, Thai Lahu Foundation. De riktar sig till Lahu folket och försöker att hjälpa dem på olika sätt.

Ett sätt är att se till att barnen lär sig sitt eget språk och kultur. Mycket forskning visat att det går lättare att lära sig ett språk till, thailändska, om man kan sitt eget språk först. Vi bygger upp förskolor i några av byarna där barnen får lära sig Lahu Shii språket, ett av många språk. De lär sig sin kultur genom att formulera berättelser på sitt språk. Att barnen kan gå i skolan en del av dagen gör att föräldrarna kan arbeta lite mer, vilket i sin tur medför en högre månadsinkomst, vilket medför en förbättrad tillvaro för familjen.

I denna tavla finns tre olika berättelser. Barnen lär sig om sin kultur och att berätta om den på sitt eget språk. 

Detta projekt är bara ett par år gammalt och är fortfarande under uppbyggnad, men redan nu ser vi ett mycket gott resultat och rycket sprider sig till fler byar som vill vara med och få skolor till sin by.Vi försöker hela tiden att se till att skolorna ägs av byn så att ägarskapet ligger hos människorna.Vi tror att långsiktigheten blir bättre då.

Den andra resan gjorde vi som familj under påsklovet tillsammans med brittiska vänner som bott i en bergsby i tre år. Invånarna i byn är karener, en stor minoritet i Sydostasien som huvudsakligen finns i Burma. Liksom Lahu har karenerna sitt eget språk och ett sätt att vara som är ganska annorlunda från thai.

Det var härligt att bara få umgås med dessa människor och besöka olika platser, utan att behöva ha saker att följa upp eller att stämma av rapporter som hör till projekt.

Noel och Jacob och en boll. I fyra dagar...

Karenerna är oerhört gästfria och öppnar sitt hem och tillvaro för oss. Vi möttes av en stor värme och tacksamhet. En tacksamhet som sträcker sig långt bakåt i tiden. Sverige har en lång historia av att stödja detta folk på olika sätt och detta glömmer man inte. Säger man att man kommer från Sverige så får man direkt tillbaka ett antal namn på människor som de mött eller deras släktingar mött. Detta skapar en stark gemenskap, nästan som en syskon relation folk emellan.

Att vistas där uppe några dagar är nyttigt. Det ger perspektiv. Ett liv i stan är väldigt annorlunda mot ett liv i bergen. Att få några dagar utan internet, telefontäckning, TV, eller radio, ger mycket tid till annat. T. ex. tid att umgås, tid att tänka efter och känna efter. Man hinner känna hur man mår, hur man har det, och hur man prioriterar. Ibland är det nyttigt att komma ur det vanliga för att möta något nytt som ger nytt ljus på det vanliga.

Glad Påsk på er, i efterskott.

Alltid varmt. Fast svalare än i stan. 

/Henrik

Ännu en resa

Ja många resor blir det. Nyss hemkommen från Indien och Nepal, där jag och Josefin reste runt med EFK:s övriga regionledare plus ytterligare några.

Morgon över Tansendalen, Nepal

Fantastisk, fast väldigt kurvig, väg mellan Tansen och Pokhara.
 

... och mycket vacker flygtur mellan Pokhara och Katmandu.
Att alla nepalesiska flygbolag är svartlistade utanför landet är dock inte så svårt att förstå varför.... 

För några veckor sedan var det jordgubbspremiär här i Chiang Mai. I bergen runt om stan odlas det väldigt mycket jordgubbar - med väldigt mycket bekämpningsmedel - men de är goda och det är ju inte fel att få plocka sina jordgubbar själv i februari.

Nu har vi tappat räkningen på Ingrids alla dansuppträdanden, denna nedan är från International Day på barnens skola.

Laddad.

 

/Helen

 

Tio minuters kulturchock

... eller möjligtvis en hel timme, innan jag fattat att JUST, jag är ju i Bangladesh - och då är det trångt, folk skriker och ropar och har sig, är irriterade så att det syns, folk stirrar, söker kontakt, ingen ordning på flygplatsen över huvud taget - ändå gillar jag det (fast på flygplatsen fick jag ett smärre utbrott på en stackars tjänsteman, så där precis var det inget gillande). Kanske för att jag vet att jag bara är här ett par dagar och då kan jag se tjusningen i det.

Bangladesh är väl det land jag skriver mest om här, kanske för att det är så olikt Thailand, det är något helt annat. I Thailand kan man bara passera förbi, ingen bryr sig riktigt och jag kan leva i en bubbla om jag vill. Men i Bangladesh är allt och alla mycket mer inpå - de vill prata och undrar vem man är, har åsikter och tvingar mig att vara närvarande att interagera. Det behöver man inte i Thailand, om man inte vill.

Besöker denna gång Kalapara i södra delen, floddeltat. Djup fattigdom som förvärrats av årliga flodvågor och cykloner. Bangladesh är det land i världen som är mest drabbat av klimatförändringarna.

När man står där vid änkans lilla skjul, som ligger bara någon meter från floden och som måste bli outhärdlig om någon månad när plåten blir som en ugn och människor pekar mot bröstet för att visa hur högt floden kan komma, då kan man stå där och tänka att "de ska kräva sina rättigheter". Ja, vem sjutton ska dom kräva dom av?Västvärlden som är största boven bakom det ändrade klimatet?

Det är lätt att drabbas av hopplöshet när man möter den djupaste fattigdom. Jag är ändå, som vanligt, glad efter mina dagar i Bangladesh. Glad för kompetenta lokala organisationer som möter behoven som en regering inte fixar, glad för oerhört gästfria människor, glad för att vara i ett sammanhang som bidrar till en förändring, om än liten.

Glad för att jag fick åka launch från Barishal till Dhaka!

Tidig morgon i hamnen i gamla Dhaka.

Flög MAF ner till Kalapara. Fin flygning!

 Emil från Schweiz visar vart vi ska.

Landat på floden.

/Helen 

 

 

En bild på oss som jobbar på regionkontoret....

.. ifall ni undrat!

 

Hej!

Jo men vi är kvar även om vi blir glesare med att uppdatera oss här på vår blogg.

Idag har vi sålt på skräphög till bil. Den har nog haft alla fel den kan ha och när motorn skar sig i förra veckan så var det tack och hej. Här i Thailand lagar de motorerna för överkomligt pris jämfört med Sverige, men nu har vi fått nog av den. Mindre än en tredjedel av priset vi betalade för bilen för två år sen fick vi tillbaka - men tur att det gick att få något överhuvudtaget! Nu behöver vi hitta något som rullar fram till sommaren. Eftersom det inte går någon lokaltrafik förbi vår mubaan går det inte att klara vardagen utan bil.

Det är fortfarande svalt här, en del säger att det är det kallaste på tjugo år. Men tänk svensk sommar. Vi passar på att använda jeans, strumpor och koftor och sjalar för om någon månad blir man svettig av bara tanken.

Ni kanske följer i nyheterna att det är politiskt oroligt i Thailand. Vi märker inte så jättemycket här i Chiang Mai även om det förekommit en del demonstrationer. En skillnad mot tidigare verkar vara att folk pratar mer öppet om var man står politiskt, eller vad man tycker om regeringen. Det finns väldigt mycket ilska över korruptionen här som är utbredd på alla plan och som inverkar i människors liv mycket påtagligt. Nyval ska hållas i början på februari. Vi får se vart allt tar vägen.

/Helen

Gott nytt år!

... önskar vi från ett kallt Chiang Mai!



...fast denna bild är tagen på Ko Chang.