- Man säger så ofta hejdå här, konstaterar jag när vi står på flygplatsen och ser våra vänner gå genom säkerhetskontrollen.
- Ja, och det är som att det bara blir värre och värre med åren, säger Jane med tårar i ögonen. Jane är en kvinna i 50-års åldern. Hon har bott här i 22 år.
Jane är en exceptionell kvinna. Hon bor här i vår mubaan. Hennes hem är fosterbarn för barn som väntar på att hitta ett nytt hem, ett adoptivhem. De som kommer till henne är nyfödda och oftast stannar de i ungefär två år, tills ett adoptivhem är funnet, någonstans i världen. Många av barnen tillhör någon av minoriteterna här och en del barn har handikapp. Men en del barn blir såklart kvar längre eftersom det kan vara svårt att hitta hem för barn med just handikapp.
Häromdagen när jag träffade henne hade hon med sig en ny liten pojke, bara en månad gammal. Han kom till henne när han var åtta dagar gammal. Hans mamma, en ung flicka, hade lyckats dölja sin graviditet för familjen ända fram till nionde månaden. Strax efteråt har han alltså fått komma till Jane, där han bor tills han får ett nytt hem någon annanstans. Alternativet för barn som denne pojk, som heter Songkran, skulle ha varit att bli ett barnhemsbarn. Songkran är så pytteliten, väger inte mycket över två kilo.
Under alla dessa 22 år har Jane hunnit ta hand om närmare 50 barn. Det är helt otroligt. Och det är tydligt att hon bär alla barnen i sitt hjärta - bara man pratar med henne om när hon skiljs åt från varje barn, som får ett nytt hem, kommer tårarna. De här barnen är hennes liv.
Hon är en kvinna att beundra.
/Helen
- Ja, och det är som att det bara blir värre och värre med åren, säger Jane med tårar i ögonen. Jane är en kvinna i 50-års åldern. Hon har bott här i 22 år.
Jane är en exceptionell kvinna. Hon bor här i vår mubaan. Hennes hem är fosterbarn för barn som väntar på att hitta ett nytt hem, ett adoptivhem. De som kommer till henne är nyfödda och oftast stannar de i ungefär två år, tills ett adoptivhem är funnet, någonstans i världen. Många av barnen tillhör någon av minoriteterna här och en del barn har handikapp. Men en del barn blir såklart kvar längre eftersom det kan vara svårt att hitta hem för barn med just handikapp.
Häromdagen när jag träffade henne hade hon med sig en ny liten pojke, bara en månad gammal. Han kom till henne när han var åtta dagar gammal. Hans mamma, en ung flicka, hade lyckats dölja sin graviditet för familjen ända fram till nionde månaden. Strax efteråt har han alltså fått komma till Jane, där han bor tills han får ett nytt hem någon annanstans. Alternativet för barn som denne pojk, som heter Songkran, skulle ha varit att bli ett barnhemsbarn. Songkran är så pytteliten, väger inte mycket över två kilo.
Under alla dessa 22 år har Jane hunnit ta hand om närmare 50 barn. Det är helt otroligt. Och det är tydligt att hon bär alla barnen i sitt hjärta - bara man pratar med henne om när hon skiljs åt från varje barn, som får ett nytt hem, kommer tårarna. De här barnen är hennes liv.
Hon är en kvinna att beundra.
/Helen
Tack för en inspirerande och tankeväckande berättelse. Så viktigt hur vi prioriterar och lever våra liv. var välsignade så hoppas jag att vi ses till sommaren.
SvaraRadera/Peter