Bröllop

Tiden sedan sist har varit hektisk. Det blir mycket jobb just nu i budgettider och annat. By the way så är katterna hos veretinären igen, influensan vill inte ge sig.

Men i dag har jag varit på ett Karen-bröllop några timmars bilresa från Chiang Mai. En av de som jobbar på skolhemmet jag hjälper till på, gifte sig. Faktiskt är det så att de båda jobbat där. De träffades där och sedan blev det som det blev.

Bröllopet var uppe i hans by, Huey Nam Yen, kalla vattnets by, som ligger upp mot gränsen till Burma. Vägen dit var oerhört vacker, och byn ligger på en slutning ner mot floden.

Vi var ca 300 gäster som serverades ris, fläskkött, vattenbuffel, fyllda gurkor, och diverse röror. Inte illa att fixa alla denna mat under ganska så enkla omständigheter.













När man promenerar runt i en by som denna ser man ganska klart hur det ekonomiska läger är för varje familj, En del hus är väldigt enkla medan andra ser riktigt bra ut, men hur det än ser ut så finns det en parabol och tv.

Bruden är kristen och brudgummen är katolik därför blev vigseln i folketshus i byn. Lite annorlunda mot hur vi gör. Salen utan väggar var väl fyld med hälften av gästerna, den andra halvan stod runt omkring och småpratade så det fanns ett konstant sorl under hela akten. En ganska avslappnad stämmning. Inte så strikt som vi ofta har det. Men gifta blev de och vackert var det.

Sedan förundras man ständigt av trafiken. Såg en ny olycka på vä till bröllopet. En äldre dam hade blivit påkörd av en mindre lastbil. Motorcyckeln låg under bilen och kvinnan låg 20 m bakom, livlös och med en fot som nog inte går att få ordning på, om hon skulle överleva. Massor med folk samlades runt. Det blir väldigt konstigt att köra förbi och fortsätta som om inget hänt. Var hon död, eller medvetslös. Chaufören gick fram och tillbaka på gatan i chock, och visste inte vad han skulle göra.

Jag är glad och tacksam varje kväll att allt gått bra även denna dag.

//Henrik

Motorcykelolyckor

Man glömmer lätt bort hur vanligt det är med motorcyckelolyckor här. Det pågår någon slags statlig kampanj för att använda hjälm men någon måste ju föregå med gott exempel då - och det är knappast poliserna.

I slutet av månaden brukar de göra en insats och plocka folk som åker utan hjälm. Men det gör ju ingen större skillnad, folk betalar en bot, promenerar en bit med motorcykelk och sen på´t igen.

Häromkvällen såg vi ännu en olycka. I korsningen en bit från kontoret låg en ung kvinna, utan hjälm. Ena armen och benen var skadade och låg i konstigt läge. Bilarna körde förbi alldeles intill.
Femtio meter bort låg hennes motorcykel och fullt av glassplitter. Ambulansen har precis kommit fram men hur den ska ha en chans att komma iväg till sjukhus mitt i kvällsrusning - svårt.

Det är då man bara tycker det är uberkonstigt och dumt när man ser en västerländsk fyrbarnsfamilj, alla fyra under fem år och den yngsta max en månad dinglandes på magen på mamman, på cykel, alla utan hjälm och barnen på pakethållaren eller löst sittande bak i barnstolen, cyklandes mitt i gatan. Inte till vänster om eller till höger, utan mitt i.

Jag är svensk och lite säkerhetsnojjig, men det är nog det absolut dummaste jag sett hittills i trafiken här.

Kitty och Sixten

Så heter dom, våra nya husdjur.
Kitty, "för då kan man säga Hello Kitty" och Sixten -  gissar att det på något sätt är till familjen Liss ära.

 Hur blev det så här undrar säkert kusinerna i Sorunda? Vet inte riktigt. Om vi får katter blev så sakta
när vi får katter. Och när precis alla andra har husdjur så .... ja.
Det är allt lite hemtrevligt.










De andra mer ovälkomna husdjuren som vi haft här det sista hoppas vi nu vara bortjagade. Av hela den processen har jag lärt mig att man måste läsa på innehållsförteckningen (som är helt på thai men ett enda ord brukar vara på engelska och det är själva kemikalien) på det man köper på apoteket så man inte går och köper lusmedel med innehåll förbjudet i väldigt många andra länder. Skälet till förbudet är troligtvis att det är baserat på cancerframkallande insektsmedel som kan ge kraftig allergisk reaktion. Men sånt måste man ta reda på själv och inte lita på att apoteket har koll.






      Avokadosäsong! Stora som klot.

   

/Helen

Phrao och kungasången

Sätter mig  i soffan och ser plötsligt att det kryper ju på soffkuddarna. Små svarta saker. Men det kryper i mitt hår också, inte samma saker som i soffan dock. Uppenbarligen är vi noviser på det här med löss för de är tillbaka, mer än nånsin´på minst tre familjemedlemmar. Förmodligen har de aldrig lämnat. Huva!

Phrao hostel är ett skolhem för barn främst från folkgruppen Lahu som bor där för att det är för långt till skolan från deras hemby.

Phrao ligger knappt två timmar norr om Chiang Mai och jag besökte det i måndags. Saronfolk känner kanske igen det namnet eftersom det tidigare samlades in pengar till skolhemmet därifrån.

Vi besökte det 2009 tillsammans med familjen Baric. Nu har man flyttat till nya lokaler. Omkring 60 barn bor här. De är från 6-7 års ålder och uppåt. De bor här den mesta tiden men reser hem på skolloven. Både barn och föräldrar betalar ett högt känslomässigt pris för att barnen ska få skolgång - och barnen tvingas ta stort  ansvar för sig själva tidigt.

Flickornas sovsal. Saknas gör fortfarande fläktar och myggnät till fönstren.

Minimum Standards är något EFK arbetar med att söka införa på alla skolhem vi stödjer runt om i Asien. Det handlar om att sätta en miniminivå för hur skolhemmen bedrivs. Tex - alla barn bör ha en madrass att sova på. De bör få någotsånär varierad kost. Väldigt basala saker. På Phrao skolhemmet är standarden enkel men okej. Samtidigt är det en stor utmaning för de eldsjälar som driver dessa skolhem. Det är svårt att få bra personal som är villiga att bo och leva här bland barnen - att göra det till en livsstil. För inte så särskild bra lön. Inte just detta skolhem men andra upplever stor omsättningen på personalen. Inte minst för barnen blir det en stor påfrestning.

---------------
Veckans konstigaste händelse inträffade igår kväll.
När kungasången spelas i högtalarna på barnens skola står alla stilla med armarna längs med kroppen. Även förskolebarnen lär sig detta, att de stannar upp i sin aktivitet och är stilla tills sången är slut. Det är inget konstigt, man gör det överallt; i affären, på marknaden, tågstationen osv. Enda stunden som Noel och Ingrid satt stilla igår kväll när vi åt kvällsmat på ett hak var när tv:n sände kungasången. Då sträckte de automatiskt på sig och satt stilla med raka armar, helt tysta. Creepy!

/Helen

Höst

Jamän, visst kan vi framkalla lite höstkänslor här med. Regn, regn, regn. Vid den här tiden förra året var delar av Chiang Mai översvämmat. Folk säger att det inte blir likadant i år, hoppas det stämmer. Vårt hus har tio par glasdörrar i hela huset, så det är liksom inte gjort för att vara översvämningssäkert. Å andra sidan säger grannar att det svämmande över på alla gator utom just denna här i området. Ja ja, vi får väl se.

Denna vecka började med lössjakt.

Ingrid ville också ha samma frisyr som storebror men har släppt den tanken - förmodligen fram tills nästa gång rakmaskinen åker fram. Då får vi väl göra slag i saken. Hon gjorde helt om i detta genusinlägg och satsade istället på kulturellt korrekta skor.

Observera pärlor i klackarna som låter när man går



 

Alla ni som haft löss i familjen vet att man blir väldigt nojjig så fort någon börjar klia i håret... Luskam finns inte att få tag på här så det är eftersänt från Sverige. Inför nästa gång.

Ny vecka imorgon!

/Helen

Ps.



 

Utflykt till Hot Springs Sankampaeng. Henrik kollar in de kokta äggen.

 

Dimman från källorna kan ligga tät nu och då. Att lära sig ett nytt språk kan också vara som att hitt igenom dimma ibland. Någon kanske undrar hur det går med thaien. Tja, ibland rätt bra och ibland ....
Jag skulle påtala att min lasagne var kall när vi var ute och lunchade, och sa vad jag trodde var rätt. Servitrisen tittade länge på mig och till slut log hon med hela ansiktet och sa att du måste använda ordet "yenn". Då fattade jag att jag hade talat om för henne att lasagnen fryser....
Dimmigt /Henrik


Bara man kommer någon km utanför stan är det grönt, bergigt och vackert. Här på vägen till San Kampaeng.

Fyra år idag!

 - Det kom MASSOR med folk på mitt kalas idag, rapporterade Ingrid till faster.
- Hon har VERKLIGEN haft en trevlig födelsedag, rapporterade Noel till moster.

Intensiv dag som en födelsedag ska vara. "Happy Birthday to you" nynnade Ingrid om och om innan hon till slut somnade.


Kompisen Maj lånar Ingrids nya cykel mellan två skurar. Ingrid övervakar.






Födelsedagsmiddag med stans största pizza.

Redan fyra år!

/Helen

Feminist javisst

Det händer att jag tänker på vad min arbetsgivare tänkte på när de tillsatta två yngre (yngre, det är ju förstås alltid en definitionsfråga) kvinnor som chef för en organisation i Asien. Friskt vågat helt klart.

Det slog mig idag igen när jag var på intervju för en styrelseplats som jag, förmodligen, kommer att inneha från och med nästa år. Herrar verkar vara konceptet i denna styrelse. I den här uppsättningen av om jag minns rätt cirka tjugo styrelseledamöter kommer det vara bara två kvinnor framöver, jag och en till. Det är en styrelse med folk från hela världen, flera västerlänningar. Här har den omvända kvoteringen slagit till fullt ut.

I de här lägena ställs man inför valet att antingen tänka, nej jag behöver inte bevisa något. Eller, jo, det är ju bara så att som yngre kvinna behöver jag alltid vara lite bättre för att deras fördomar inte ska bekräftas. Men det är väldigt tröttsamt att behöva bevisa sig jämt och ständigt. Så jag kommer nog att välja taktik 1. Tror min arbetsgivare att jag kvalificerar för uppgiften så bör det räcka.

För drygt tio år sedan besökte jag ett politiskt parti i Tanzania tillsammans med min dåvarande kollega David. Trots Davids idoga försök att presentera mig som hans jämställda kollega blev jag kallad hans sekreterare och Ms David. När vi skulle äta fick jag höra att de nu gjorde ett undantag för mig när jag satte mig bland de viktiga männen. Kvinnornas plats var ju ute i köket. Ms David blev ett stående skämt för oss, svårt att bli arg - mest frustrerad. Och en nyttig insikt i hur många kvinnor har det. Man får välja sina strider och det här var ingen strid att kämpa om, för mig var det ett tillfälligt besök. Men lång tid senare upplever jag fortfarande att hade jag varit man, men lika gammal som jag är nu, hade min ålder aldrig varit en issue.

Sen kan man undra när 70-talist generationen äntligen ska få bli äldre? Hur länge är vi unga egentligen??

/Helen