Utflykt till Huay Tung Taew

Ungefär enhalvtimme från vår mubaan, i riktning mot berget Doi Suthep, finns ett anlagt naturområde. När vi var nya i stan tog våra danska vänner oss dit för bad i dammen (fast man blir inte jättebadsugen av vattnet) och mat. Igår gjorde vi en tur dit igen och upptäckte cykel- och promenadleden runt dammen/anlagda sjön. Även om det var asfalterad väg med mittenstreck och absolut inget bil- eller cykelförbud, så var det ändå ett slags naturupplevelse.

     

Plötsligt ösregn, vi tar skydd

 

 

Sticky rice och fisk, lokalt eftermiddagsfika

 

 

 
 
 

Varför är det inga människor på trottoarerna?

Ja sånt kan jag fundera på. När jag går till kontoret på morgonen är det verkligen bara jag som använder trottoaren. Ju mer man tänker på det desto tydligare blir det - att gå till fots är inte ett sätt som folk tar sig fram på här. Inte i stan i alla fall. Antingen åker man bil, motorcykel, songtaw eller tuktuk. Men gå, eller för den delen cykla, är det bara vi faranger, utlänningar som gör. Häromdagen stannade en kvinna på motorcykel och undrade om jag ville ha lift till universitetet? Jag fick gärna åka med henne och hennes lilla barn. (Fantastiskt att hon tyckte att jag såg ut som en ung student!)Det är andra gången jag blir erbjuden lift bara så där. Chiang Mai-borna fattar liksom inte poängen med att gå.

Och visst, jag kan förstå att det momentet är lite bortvalt här. Trottoarerna är inte gjorde främst för att gå, utan mer för att det ger ytor att sätta upp reklamskyltar på. Trafiken dånar intill eller så ligger det ett gäng hundar och bevakar sina kvarter. Men vad gör man inte för lite motion!

Nu har vi landat och "är här". Saknad efter att få uppleva lite höst infinner sig. Vi går snart in i september månad, men det betyder inget här rent vädermässigt. Bara same same. Årstider, och årstidsväxlingar skapar en rytm i tillvaron som man kan vila mot. Här blir man utmanad att bygga upp den där rytmen på annat sätt.

/Helen
 

Tillbaka

- Det är roligt att gå i ettan! sa Noel spontant igår, efter att ha klarat av första veckan i skolan. Ni som vet att han varit mycket nervös för att börja och helst velat stanna kvar i Sverige förstår att det är otroligt skönt att höra. Redan efter första dagen var det en annan, tryggare liten kille igen.

Noels fröken visar sig vara Mrs Berit, minsann, men denna Berit kommer från Norge. (Dock inte särskilt pigg på att tala norska eller förstå svenska, hon håller benhårt på att skolan är engelskspråkig miljö, jaja) I klassen 1b är de nio killar.



Första dagen, uppsamling på basketplanen. Henrik i samspråk med Mrs Berit.
Noel fortfarande lite jetlaggad ...
 

   Ingrid har verkligen sett fram emot att få börja och längtat efter sina kompisar Libby och Suzie. Denna vecka har hon redan hunnit med två play dates med tjejerna.

Nu har också Tage o Bertil, vars föräldrar också jobbar på EFKs regionkontor, börjar i Preschool. Tage o Ingrid delade nanny under vårt första halvår.



Ingrid o Suzie

 



   

Förskolan har fått  en gräsmatta.

                                                                                                                                                         

Nu blir det "på riktigt" för Noel - han kommer att ha läxa varje dag och detta började redan skolans första dag. Här finns ingen tid att spilla.

                                                                                                                                    

                          

   Noel andra morgonen. Mycket mer avslappnad, och i sina PE (gympa) kläder.  

 

 

Vårt kontor flyttade under sommaren så denna vecka har vi varit sysselsatta med att få det helt i ordning, samtidigt som det varit en rivstart i jobbet rent arbetsmässigt.  Men väldigt roligt att komma tillbaka till ljust & fräscht.

 I like. 

 

Vädret? Regn varje dag.

 

/Helen 

 

 



Dags för Sverige

- Det känns sorgligt att åka till Sverige, kan vi inte stanna här, säger Noel. Efter att i ett par veckor haft nedräkning till morgondagens flygresa är det blandade känslor kvällen före. Man blir delad, som sagt.

Men visst blir det fint med Sverige i sommar.

Vår sommar ser ut så här i grova drag:

Söndag morgon 07.00 Arlanda
v 24 Strängnäs - Stockholm
v 25 Torpkonferensen
v 26- 30 Göteborg med omnejd
v 31 konferens
v 32   åter till Chiang Mai 9 augusti (från Arlanda)

Vi finns på våra gamla mobilnummer, Henrik 070 6982630 och Helen 0702 244605


Det blir också fint att i augusti komma tillbaka till nya kontorslokaler.

Lite invigningsfika

Nu blir det bloggpaus fram till i mitten på augusti.
Vi ses i sommar!

/Henrik &Helen

House of Hope

I veckan var jag ute på ett av våra skolhem som vi, Efk, arbetar med. Deras hösttermin börjar nu och det är på sätt och vis ett gott tecken eftersom man säger här att skolan är stängd under den varma tiden. Då tänker jag att eftersom skolan börjar nu så skulle det ju kunna innebära att den varma tiden är över. Det känns inte så!

Under deras sommarlov så åker alla som har en förälder, släkting, eller någon annan som tar hand om dem, hem till deras by och finns där. En del på hemmet åker inte hem alls eftersom de inte har någon som de kan komma till. Jag frågade föreståndarinnan om alla var tillbaka och hon sa att alla utom en liten kille på 6 år, var tillbaka.

Jag frågade så klart varför? Det berodde på att hans pappa just kommit ut från fängelset där han suttit i några år p.g.a. drogmissbruk och droghandel. Han ville nu att pojken skulle stanna hos honom. Det är bara det att han inte på något sätt blivit fri från drogproblem och i den by han bor är detta ett jätte stort problem. Pojken själv ville tillbaka till hemmet men han fick inte. Han var smutsig och hungrig och inte särskilt väl omhändertagen.

I helgen hade jag en "workshop" där med barnen, där de fick ge sin syn på hur hemmet skulle behöva för att bli ännu bättre. Vi hade en livlig diskussion i tre timmar och till slut kom vi fram till att hemmet behöver en större budget för att kunna fylla de behov som finns. Detta var ett härligt svar från barnen trots att en del av personalen och föreståndarinnan fanns med.

/Henrik



Dags att åka hem??

 

What is your mother country?

Alltså. Finns det några som är snabbare upp ur flygplansstolarna än bengaler?
”Galet” är det ord som dyker upp i huvudet, när jag landat i Dhaka. Det är ju så galet, det här landet. Men väldigt levande. Så stora kontraster mellan Thailand och Bangladesh, trots att det bara är några timmar emellan. Här är det dofter/svettlukter, folk stirrar, knuffas, ropar och grejar. Jag är ju bara här en kortis denna gång så jag kommer inte att hinna bli less. Men jag vet att kulturchocken kan bli överväldigande.

I kön till passkontrollen är det total anarki och särskilt återvändande pilgrimer verkar ha en fri förståelse av vad att stå i kö innebär (vilket ju å andra sidan är en svensk nationalsport).

Barnen som omringar bilen vid trafikljuset – med sina smutsiga trasor går de runt och torkar rutorna på bilarna i hopp om betalning i retur. När det inte blir några pengar trycker flickan sitt ansikte mot vår tonade bakruta för att försöka få en skymt av mig. Jag vet inte var jag ska titta.

Ni har säkert inte missat att en stor sk garment factory kollapsade i Dhaka den 24e april. Staden är fortfarande i sorg och vrede – hittills har över tusen kroppar hittats och siffran stiger för varje dag. I helgen var den stora nyheten att en flicka hittats levande – efter 16 dagar. Många är berättelserna om och bilderna på unga kvinnor med amputerade armar och ben. ”I have destroyed my only son´s future. The purpose of my life was only to work and save enough money so I could provide a good education for my son” ett citat av en 22-årig mamma, Shapia, i dagens tidning The Daily Star.

Samtidigt pågår politiska oroligheter med islamistiska förtecken och denna vecka har varit den oroligaste på flera år, enligt våra partners här. Min egen resa har flyttats fram och tillbaka ett par gånger för att försöka vara med på ett möte men inte landa eller resa när det är strike eller hartal, vilket det är rätt ofta. Kampen mellan de som vill ha ett islamistiskt styre – med bla uttalade krav om minskad rörlighet för kvinnor i offentligheten – och de som vill ha en sekulär stat, hårdnar påtagligt.

Bild från The Daily Star, bengalisk dagstidning

Och en cyklon verkar vara på väg mot Bangladesh, Indien och Burma. Enligt rapporterna kommer den slå till på onsdag.

http://www.accuweather.com/en/weather-news/india-to-myanmar-possible-targ/11912370

 /Helen

 

En kvinna att beundra

- Man säger så ofta hejdå här, konstaterar jag när vi står på flygplatsen och ser våra vänner gå genom säkerhetskontrollen.
- Ja, och det är som att det bara blir värre och värre med åren, säger Jane med tårar i ögonen. Jane är en kvinna i 50-års åldern. Hon har bott här i 22 år.

Jane är en exceptionell kvinna. Hon bor här i vår mubaan. Hennes hem är fosterbarn för barn som väntar på att hitta ett nytt hem, ett adoptivhem. De som kommer till henne är nyfödda och oftast stannar de i ungefär två år, tills ett adoptivhem är funnet, någonstans i världen. Många av barnen tillhör någon av minoriteterna här och en del barn har handikapp. Men en del barn blir såklart kvar längre eftersom det kan vara svårt att hitta hem för barn med just handikapp.

Häromdagen när jag träffade henne hade hon med sig en ny liten pojke, bara en månad gammal. Han kom till henne när han var åtta dagar gammal. Hans mamma, en ung flicka, hade lyckats dölja sin graviditet för familjen ända fram till nionde månaden. Strax efteråt har han alltså fått komma till Jane, där han bor tills han får ett nytt hem någon annanstans. Alternativet för barn som denne pojk, som heter Songkran, skulle ha varit att bli ett barnhemsbarn. Songkran är så pytteliten, väger inte mycket över två kilo.

Under alla dessa 22 år har Jane hunnit ta hand om närmare 50 barn. Det är helt otroligt. Och det är tydligt att hon bär alla barnen i sitt hjärta - bara man pratar med henne om när hon skiljs åt från varje barn, som får ett nytt hem, kommer tårarna. De här barnen är hennes liv.

Hon är en kvinna att beundra.

/Helen